Aftonbladet – 13 juli 1864, sida 2

å naturliga ängar. kan ) antagas blitva högre än knappt medelmåttig. j l Det nitra-ministerella partiet och : rogerlugens utrikes politik. : II. j Vi tro oss i det föregående ha oveder-! ägligt visat, att danska regeringen verklil gen ställt sig de af Sverge gifna råd till efterrättelse — dessa räd, hvarmed värt ka-? binett för vår skull, med afseende på våra heligaste intressen, så enträget uppvaktat! Danmark — och vi ha dermed också !! ådagalagt, att Denomark haft de mest berät! tigade anleduingar att vänta, alt Sverge ej: skulle overksamt åskåda dess nuvarande strid ! mot de tyska våldsverkarne. Trots det ilfriga bemödandet att genom ! vrängda framställningar komma folk att tro, att Danmark alls icke brytt sig om Sver-) ges råd, har Handelstidningen synbarligen ej lyckats att alvärja en liknande slutsats. Häri, förmoda vi, är avledningen att finna, hvarför Handelstidningen omsider tillgriper den förtviflude utvägen, att förklara allt hvad regeringen besluter och gör i fråga om vår utrikes politik såsom varande af all singen betydelse, så länge nationeh ej dertill givit sitt bifall. : Sedan vi sett, att artikeltörfattären i Handelstidningen utan ringaste tvekan företar sig att i den mest tvärsäkra ton yttra sig om innehållet af 30:de Mars-kungörelsen och författningen af den 18 November, utan att ha gjort sig den mödan att ens genom ( läsa dessa vigtiga uktstycken, så skulle det erligen ej längre föreralla oss alldeles ovämadt, att samma man ej gjort sig särdeles förtrogen med detaljerna af våra grundlagaors stadganden; men att han ej har någon aning om ens de ledande principerna i vår statsförfattning, är -— det mäste vi bekänna — döck för oss ett ämne till den yttersta förvåning. Alt vär nation, säger han, ?ej iklädt sig några förbindelser att bringa Danmark aktivt understöd, lärer väl framgå deraf att ärendet ännu icke förevarit hos ts ständer, heillka äro de enda. som här kunna å nationens vägnar besluta.? Hittills har man dock ej onnat känt, än att grundlagen lagt hela utrikes politiken, be sluten om krig och fred inbegripna, i konungens hand allena. En bitter erfarenhet, nemligen frihetstidens historia, torde utgöra skälet för detta erundl gsbud. Men, det vare nu klokt eller icke, har ?nationen? en gång ät regeringen uppdrogit en sådan makt, så lärer sunda förnuttet säga, alt hon också) har til pligt att bära konseqvenserna af hvad den i detta fall ensamt beslutunde statsmakten företager. Nationen eller hennes. representanter må och böra använda alla de huliea utvägar, som stå till buds, för att i den riktning, : hon eller de önska, inverka på ledningen af utrikes politiken; sådana utvägar finnas utan wvifvel, hvilka, om de rätt begagnas, kunna leda till det åsyftade miälet. Men hvad regeringen säger, besluter och verkställer i dessa frågor, det bar hon sagt, beslutit och gjort på nationens vägnar; det är nationens oövilkorliga pligt att, derest hon ej kan ingifva regeringen er annan åsigt och ettanpat beslut, bära följderna af hvad regeringen å hennes väguar funnit tör godt och med regeringen dela ansvaret deriö Detta må vara betänkligt, oklokt, olidligt — derom yttra vi 085 ej — n det står icke desto mindre fast, utt vår Ii nings anda och boökstat äro eådana, År det icke bra, så må man söka att genomdrifva : en förändring; men man handlar oärligt, om man förnekar hvad som nu är lag, är rätt och phett. i Således: regeri s förpligtelser äro nä I tionens förpligtelser. Den distinktion H. T. 1 mellan håda vill uppdraga, är lika enfaldig) som grundlagsvidrig. VI ha talat om de sed-1 nare, emedan de för oss äro liktydiga med de förra. Då H. T. insinuerar att vi velat höja Pnågra tal vid skundinaviska möten, der vin och vänskap diktera orden, till rangaf nationens förbindelser, — så har HT. dels påbördat oss något, som vi aldrig ensantydt, dels i stället för att briljera med en qvickhet endast ökat den ändlösa listan på siua egna sottiser. Redan flera gånger ha vi haft anled-i. ning till den förmodan, att H. T. cj varit): rätt öfvertygad om gilugheten af de bevis för sina åsigter, hon sjelf framställt. Och i detta ögonblick erbjuder sig otvunget samma reflexion. H. T. har gjort till sin upp gilt att visa, att vårt land alldeles ej hatt några förbindelser att hjelpa Danmark. Pill en början ville hon ådugulägga rikugheteu af detta påstående genom en Shistorisk framställning, som gick ut på att visa att Sverges råd och föreställningar blifvit af Danmark försmådde. För H. T. som numera alls icke går in på vär regerings äsigt at Danmarks esjeliständighet är en lifsfråga för oss, och som följakthgen ej kan godkänns den betraktelsen, att våra dyrburaste intressen — oberoende deraf, om våra råd blifvit följda, eller ej — i alla händelse: bort uppfördra oss att bistå värt brödratolk, ! ör H. T. — säga vi — borde ju det var. alldeles nog, att ha Sbevisatt, att Dan murk ej följt våra råd. Kedan deraf borde ju vara alldeles klart, att vi ej ådragit os: uågra moraliska förpligtelser. Då H. T. det ouaktedt gör sig det besväret, att såsom ett ytterligare skäl iör! samma sak framhålla, att regeringen och I! vationen, att den förras och den sednares åsigter, handlingar och törbincelser äro! vidt skilda saker, så kunna vi ej förklara os8 anledningen till detta öfverflödiga urbete iF aunorlunda än så, att H. T. haft det hemliga medvetandet, att det förra beviset förl hennes sats var mer än lofugt svagt. Och då H. T. ej ens nöjer sig med dettal8 senare resonnemang, uten försöker sig på en tredje vändning af frågan, då påtv ngar sig 088 den betruktelsen — vi kuone ej hjelpa det —— att H. T. letver i den ilunonen, att tre bevis för ett påsiående, af hvilke hvart och ett för Fig ärogilvigt, dock kunre , stödja och underbjelpa fwatanden så. atv). de tillsammansiagna utgöra ett riktigt och ufvörande. ) Kr måöE