SIR DVekymmer. sedan 1 förgaårs är detta mycket förändradt. Det har plötsligen kommt ett sådant allvar öfver den danska hut vudstaden, som nästun kan sägas vara främmande för dess hela skaplynne; det är at omständigheterna rättfärdigadt, utan tvif. vel! och det har icke kommit för tidigt. Tyvärr ser det emellertid at allt ut, som om detta allvar mindre vore den manliga beslutsamhetens, hvilken växer med ställningens fara, än rådvillhetens, hvilken förlorst förtroendet till sig sjelf. Statskuppen af i förgårs hur redan haft en verken ut den sorgligaste art. Det skulle tyckas, som man bordt varit temligen förberedd derpå, sednast efter den kris, som helt nyligen egde rum och hvilken, ehuru för ögonblicket häfd, hkvät ganska ögonskenligt gaf sig tillkänna som en brytning, hvilken var alltför principiel och egde allt för djupt liggande grunder, för att icke skola äterkomma. Emellertid — lät man sig öfverraska, Åunu aftonen. före statskuppen trodde de bäst underrättude tidninger -på platsen sig kunna lugna allmänheten med den försäkran, att det dofva ryktet om en ny ministerkris vore helt och hället taget ur luften och att till och med inrikesministern Carlsens notoriska önskan att utträda ur regeringen icke innebure unnat, än ett helt naturligt och oskyldigt motiv, nemligen försvagad helsa?, Så till vida var äfven detta sant, att det egentligenicke denna gången var fråga om en ministerkris? i vanlig mening, men — det var någonting värre. Det var vid detta tillfälle icke ministeren, som på grund uf ochighet med majestätet funno sig 1öranledda att aiträda, det var majestätet, som utan någon förbindelse förklurade ministören Monrad helt -tvert att nu — kunde den vara så god mit gå sin väg. I stället är detta mycket å la Friedrich Wilhelm der Eroberer, 1 tanken litet å la deux decembre, skillnaden är endast att kung Christian IX — icke är någon Napoleon II. i etta sista borde det danska folket också till sin tröst betänka och det synes mig ligga ofantligt nära till hands, men effek-) ten af ståtskuppen, här den nu en gång på) allvsr kom, har — som redan sagdt — varit af en nästan bedöfvande, förlamande j art. Vid den kris, som jör några veckor ! sedån egde rum, stod Köpenhamn ännu , upprätt och den allmänna meningen lät då med kratt och värdighet förstå, att ministerens fall i det ögonblicket skulle kosta dem dyrt, hvilka vållade det. Det hette då — och denna ton sjöngs mig i örat af flera liliga och oförskräckta män — att så framt et försök bletve från samhällets höj: der gjordt i riktning ef en ofolklig politik, stode 12,000 man Borgervecbuing? tärdiga utt skaffa nationens vilja gevör. ON dan den monradska regeringen blifviv: phrase? skickad på dörren, tyckes i den danska hutvudstaden ej ew pekfinger röra ag, det är allmän domning, förtviflan, ett åtminstone momentant ohjelplighet ind. Denna den danska hulvudstadens stämning i ett ögonblick, då det gäller så ofantligt mycket, då konungen tyckes beredd att med ett slags dansk Bismarck vid sin sida visa verlden att älven har förstår konsten attregera med guds nåde, är den föranledd endast al ryktet om en rysk flottas väntade enkomst i ändamäl att hålla den köpenhamnska demokratien i tygel? Har den sin eSrund i en bekloglig splittring i sinnena inom hufvudstaden sjeli? ENer är det den sorgliga upptäckten, att Danmarks sak och Danmarks heder blifvit svikna af någon, som i främsta rummet var satt att värna derom, är det denna upptäckt, som på en gång slu; git alla med ett förkrossande slag? Måhända förena sig här alla omständigheterna. Vi sakna ännu en tillräcklig vägledning till bedömandet af de sista dagarnes händelser. I den stund jag nedskritver detta, är den nya danska minisigren ej ens offieielt känd i sin fulltalighet, dess program än mindre. Hvarje timma kan mediöra något nytt. Ett är endast visst af hvad som redan föreligger; det är hvad som just innefettag i ordet statskupp. Christian IX har ändtligen funnit timmen vara inne till att efter en åtta månaders, för öfrigt icke fullt lyckad, maskradföreställning, visa sig sådan han är. Den monradska ministerens fall har utan tvilvel varit länge törberedt i de kretsar, der monarken och hans särdeles verksamma gemål alltid helst trifvits, utförandet af planen har endast berott på ett ögonblick, då mun skulle känna sig sjelij tillräckligt stark och folket tillräckligt utledset eller nedböjdt eller söndradt. Har konungen icke misstagit sig om detta lämpliga ögonblick, — och det ser destovärre ut, som vore det endast alltför väl afpassadt, -— skola de närmaste dagarne briuga os3 afgörande förändringar, mähäuda i Dunmarks innersta politiska väsen slag på slag. Mun har från den nationella danska sidan alltid älskat, att försäkra oss om, att det i sjelfva verket iexe komma så mycket an på åt hvad båll Danmarks monark personligen lutade, hvad politik han sjelf egnade sin för kärlek, emtdan han vore bunden af konstitutionen, af den allmänna meningen, af ti dens hela gifna riktning, o.s.v. Det ärnu denna lugnande tillförsäkran skall stå sitt prof. För egen del tillstår jag, att de ?kongtitutionella frrantierna här vid lag synas mig otillräckliga. Man har reaan vid Dannevirkes bedröfliga uppgifvande talat om förräderi, ordet har bhivit upprepadi ifråga om HagermannLindeukrones famösa rewätt till en oätkomlig vrå af norra Jutland, ordet flyger ånyo på mångens läppar vid betraktande at det snöpliga afträdandet af Als. Historien skall kanske engång om detta dömma annorlunda, — vi önska intet högre, men man skall sannerligen icke förtänka en och annan, utt han vid återblicken af en dylik kampanj, slutande med en dylik statskupp, grips al ett misstroende, mot hvars logik hittills besva m oe mL kanta data icke ännu lemna någon tillräcklig motbevisning. Det gilves i läkareveten skapen något som kallas latenta febrar, — skulle här alltifrån början varit ett latent förräderi, ett långsamt smygende, ett konvent sig utvecklande, eiw afskyvärdt spel bakom kulisserna, börjande m d general de Meza, slut ude med general Hansen? Au! -—-— AN J—-— LV Br