Aftonbladet – 12 juli 1864, sida 3

nu brukliga katekesen, handboken och isynnerhet psaimvuken ci gvdt sveg tamål och anordnandet af två årgångar nya predikotexter kunde även hafva blifvit ett steg framåt, om perico: perna anordnats i någon nktig tidsföljd, men sjeliva valet af texter, vitsnande om de bekar hrr komiterades oskicklighet, kan ej anses anna! än såsom ett betydligt steg tillbaka. . Samma i förslag till förändrad handbok, som ble dt, med undantag al det onödiga läsar f evangeliet för altaret: deras förslag ti: drad katekes, som blef antaget. men hvilke iyckligtvis . sedermera ej I af, äro verklig: torsämringsförsök, ännu s n den Thoman der-Wieselgrenska försämringen af Wallinsk. boken. Med skäl kan man ock till de retograda reformerna räkna beslutet vid sista riksdagen or komöten, när man känner, hvilk fruk ka däljj s r de flesta kyrkomöten i alla tider burit, oci betänker, hvilka de blifva bland både prestv: och lekmän, som komma att laga så, att dr blifva valda till ombud, elier åtminstone me: glädje emottaga ombudskapet vid dessa möten Få verkligen intelligenta med vetenskaper oc: andra gagneliga värf sysselsatta personer lär: äl hafva lust och tid att bivista dessa möter der säkerligen reaktionsmänner, kyrkomän. 1 sarprester och läsare komma att utgöra plura liteten. Alla dessa skola arbeta for att åter föra 16:de och 17:de seklernas krassa symbolisr och vantro, de förstnämnda för att uppehåll: kyrkans makt och framför allt sina privilegie och inkomster; de sistnämnda af dumhet oci oförstånd eller böjelse för en lätt och beqvär kristendom, som består blott i bibelläsning, tr och andaktsöfningar och en viss yttre ärbarhet Man kan gerna förutse, att de alla, om de ä:icke våga föreslå de nuvarande andaktsböcker nås (katekesens, handbokens, psalmbokens) ut byte mot de gamla, dock skola påyrka deras re viderande, såsom det heter, uet vill i verklighe ten säga: deras försämring alldeles i läsaresmak . Presternas befrielse från kommunalbestyren är icke heller mer än en tuppfjätsreform, dä det m väl kunde vara hög tid på att befria dem frår alla dessa skrifvarebestyr med kyrkoböckers eller åtminstone med kyrkoräkenskapers förande samt jordbruket och göra dem till hvad deras kallelse egentligen är: religionslärare i Bynnerhet för ung domen på ett verksammare sätt än de nu ärc det genom sina tal och predikningar, husförhör och nattvardsberedelser, om man ännu tvekade att anförtro dem någon undervisning vid folk skolan. En bättre reform är visserligen det genom förordningen, Juli 1862, anbefallda ordnandet aj presterskapets inkomster, som skola regleras ar en nämnd, efter uppgifter af pastorerna och a örsamlingarne. Att dessa uppgifter blifva hvarandra högst olika, är att förutse, helst som pastorernas inkomster, äfven i lika stora och goda astorater, äro hvarandra högst olika, allt efter olika pastorers och församlingars större eiler nindre liberalit eller njugghet. Huruvida nåson tillförlitlig upplysning, om hvad hvarje patorat kan betala, härigenom vinnes, är mycker ovisst. Uppbörden af pastors inkomster i peningar efter 10 års medelpris skall ske geuon af församlingen utsedda och atlönade personer. som derför skola redovisa hos pastor. Men då dei ifven medgitves, att natura-persediar få eriäg sas, der sådant pröfvas nödigt, så äro visst ej e af församlingen da lämpliga uppbördsnän, om de sjelfva äro tiondegifvare. Det är ist en god reform att pastorerna slippa de: uinkiga, obehagliga och ofta till ömsesidigt missvöje ledande bestyret, att sjelfva uppbära sina. oneinkomster i natura. Men hvarföre ej taga teget fulit ut? Hade det ej varit långt enklare ch bättre. att sedan genom den föreslagna unlersökningen utrönts, hvad hvarje pastorat och remman skäligen kunde anses böra eri iemmanen blilvit taxerade för sina atgilter astor efter samma grunder som för d till kronan och att d algifter iga uppbördsstämmörna ingått till stat och preterna, likasom andra embetemän, fått sin lön f staten? End; al njukghet skuggrädda rester pläga frukta detta aflöningssätt. Vi fva således hör väl en reform men blott — n half. G. m.