ee Vålvillga danska omåömon om Svergos . polidia. Folkets Avis, den mest spridda af Köpenhamns tiduiagar, innehöll jör några dagar sedan, före utbrottet -ar den senuste ministerkrisen, en artikel med öfverskriften ?Sverge-Norge och Danmark?, hvilken vi anse oss böra meddela, då den i flera hänseenden är märklig och betecknande. Vi förutskicka likväl nägra smärre reflexioner och anmärkningar. Denna artikel, hvilken vi tro hafva funpit genklang hos en stor del af den danska ailmävheten, bär i hög grad vittne om den godmodighet och humuanitet, som höra till det dansku skuplynnet och särskildt om den välvilja mot brödrafolket, som finnes i Danffrark och som icke ens ögonblickets svåra träugmäl, känslan uf öfvergilvenhet och den deraf helt nawurligt alstrade bitterhet i sinnena; kanmat tförqvätva. Men. denna arvkels anda är också ensstämmaude med hvad som för öt ket är pohtiskt vigtigast för det nationeltliberala partiet i Doumark ; den är låagt mera öfverensstämmunde dermed, än t. ex. de temligen skarpa förebråelser som ?Fredrelandet, för en eller unnan vecka sedun riktade mot Sverge-Norge, hvilka i sig sjelf voro lätt förklurliga, säsom framkallade af den pinsamma situationen, men hvilka föga kunde inverka på ställningen och stämningen här, då de deremot kunde gilva de reaktionära och tysksinnade i Danmark mera vatten på deras qvaru och lätta deras försök att imponera på neutrerna och de klenmodiga. Det är på vår regerings overksamhetspolitik, på dess dekoutityrer, som detia parti stödjer sitt hopp att kunna komma till styret, segla ur den konstitutionella frihetens hamn och frakta Danmark i Tysklands famn?. Det fiunes ingenting, som så befrämjar detta syftemål som om man hos den danska allmänheten kan utbreda den tanken, att Danmarks öde är oss svenskar och norrmän alldeles likgiltigt, att någon verklig känsla af broderskap hos oss icke finnes. Dertill kommer att en stor del af de anmärkningar och tillvitelser som från svensk sida med iullt fog kunna göras mot vär regerings politik, icke äro Ika beiogade, då de komma från dansk. Tidpuukten är icke gynusam för nägra slags vidräkningar i afseende på det törflutna; men visst är, att liksom man kan ullskritva vär regering. många fel och törbiseenden, så kau mun även räkna ganska många och stora såduna hos den danska; det största felet — man kan kalla det en permanent nutionalolycka — har varit den icke blott hos regeriigen, utan älven hos majoriteten af dunska folket fortletvande föreställningen, au det dock kuude gå an att på ett eller annat sätt behälla Holstein, den bedrägliga iubillningen att man dock egde detta land. Hadeicke denna föreställning funnits hos massan al folket och hos sjeliva den folkkäre Fredrik VII, som i detta fall, såsom i så mycket annat, var ett uttryck för menige mans tänkesätt och stämningar, så skulle redan efter det förra lyckhga krigets slut en verkligt detiniti. uppg e kunnat vinnas, så skulle aldrig helstatskuppen af den 23 Jan. 1852 kommit till stånd, aldrig de farliga transaktionerna 1851 och 1852 blifvit inledda och uldrig den lika våsliga som bräckliga Lonudou-traktaten sett dagsljuset. Utan den ny mnde inbillningen skulle säkerligen icke heller Haliska ministeren temporiserat så länge och undanskjutit lösningen af frågan, som vid flera tidpunkter hadede bästa chancer för sig, så aut den slutligen kom till afgörande i det olyckligaste och farligaste ögonblick man kan tänka sig och då otaliga svärigheter på en gång hopade sig. Vi ha vid mer än ett tillfälle inför danska och främmande män gendrifvit de tillvitelser, som från dansk synpunkt kunna göras mot detsätt, hvarpä vär regering bevakat Danmarks intressen, och dervid v tatt felen ligga på många andra håll. Men der-. emot mäste vi å vär sida från scensk synpunkt klandra det sätt, hvarpå Sverges intressen under denna framtidsdigra tidpunkt: blifvit bevakade, klandra den brist på förutseende, på alla älven de tarfligaste förberedelser, genom hvilka det skulle varit oss möjligt att uppträda med något eftertryck, den obeslutssmma, villrådiga och inkonseqventa politik, som burit frukte., hvilka äro så betänkliga både för vårt närvarunde anseeude och vår framtida existens. Vi återkomma i en särskild artikel till detta ämne och specielt till dessa s. k. hotelser från Rysslands sida, som nyligen blifvit, ehuru äunu endast i apokrylisk gestalt, producerade, och vid hvilka man nu efteråt hakar eig fast såsom vid ett nödankare, för att öfverskyla försummelser, som långt förut blif-vit begångna. E.ter torutskickande af dessa ord meddela vi artikela i Folkets Avis, så lydande: ?Man har i Sverge ett ordspråk, som skali härstamma från sjeltva ?gummarn Minerva? en för många år sedan hädengången grand tant till Kronen?, och hvilket ständigt be-: fugnas för att parodiera de efteråt kloka. äringarnes uf båda könen skudeglada stolthet öfver deras förmenta förutseende: ?Hvad sude jag 1799 om våren?? Detta uggleskrän, som genljuder hvarje gång en olycka inräffar — och detta med en viss rätt, medun uggloruu aldrig försummat att spå olycka uf det nya uch goda — hafva vi dagligen jätt höra i dansk öfversättning under den närvarande olycksdigra tiden. ?Förutsade vi icke, alt Novemberiörfuttningen skulle skaffa 038 ett krig på balsen.? — Var det icke det som Dinesen och Davidsen sade, att det var galenskap att anlägga ett Daunevirke?? — Sade vi icke genast, att Dyppel icke kunde hålla sig, utt vår srigsminister saknude energie, våra yngre ofticerare skola, vårt manskap disciplin och hela armen eu tidsenlig organisation? — ropade en hel korus med dyster triumf,i hvarje gång tidningarne meddelade en sorglig underrättelse: men af alla de inträffade spådomarne (de felslagua talar man natur