Aftonbladet – 11 juli 1864, sida 2

der; den har förlamat regeringens kraft under tider då den högsta energi var nödvändig, har förryckt förhållandet mellan konungen och folket och har väsentligen bidragit till den politiska splittring, som tyvärr under detta krig framträdt såväl hos nationen som inom armån. Blott på ett sätt kunde denna olägenhet afhjelpas: Konungen borde söka bilda en minister, som var ett fullständigt uttryck för hans egna politiska sympatier, till hvilken han följaktligen, huru det än betraktades af nationen, kunde sluta sig med obetingadt förtroende, och han borde på erfarenhetens väg komma till insigt derom, att icke ens med en sådan ministår kunde Tysklands anfall besvärjas, att farorna för landet och tronen fortforo att vara desamma, och att kronans innehafvare derför icke skulle kunna finna något annat eller bättre stöd än sjelfva det danska folkets förtroende och kärlek. Denna skärseld måste genomgås; sådana ider, som varit gängse i höga kretsar, att Tyskland förer ju icke krig med konungen, att alltsammans gäller ju blott ett stycke papper?, att ?kungen har sina bästa vänner bland dem de kalla landets fiender? o. s. v. kunna icke vederläggas med argumenter, utan måste finna sin vederläggning genom en bitter praktisk erfarenhet.? I fortsättningen af sin artikel beklagar Dagbladet att det politiska systemet icke långt förr blifvit förändradt, att konungen icke följde sin böjelse redan då det var fråga om Novemberförfattningen eller då Hallska ministeren afgick i December månad; ty sistnämnde ministörförändring, som bragte Monrad till styret, betraktar Dagbladet blott såsom ett ombyte af per oner, icke af system. Tidningen anser det likväl godt och nyttigt, att illusionen om en folkelig ministår i besittning af konungens förtroende kommer att ramla, men finner likväl en stor fara ligga deri, att experimentet verkställes så nära inpå det slutliga afgörandet, men bättre likväl sent än aldrig !? Då Dagbladsartikeln skrefs var ministerlistan ännu icke officielt känd, men det kunde icke vara något tvifvel om till hvilken sida man måste vända sig för att finna dem. ?De måste?, fullföljer Dagbladet, 7ta! gas från den allra yttersta högern om de skola kunna uträtta något, från den ?nuance? af helstatspartiet, som gränsar ända intill schleswig-holsteinismen. Män sådana som Bluhme, Andree, David, general Hansen, Tilliseh m. fl. äro icke ens nog prononcerade; det behöfves en tillsats af personer sådana som C. Scheel-Plessen och Otto Plessen. Vi betvifla att ens en sådan minister nu skall. vara i stånd att uträtta något för uppnåendet af en fred. Till och med de yttersta offer ischleswig-holsteinsk riktning, till hvilka man kunde finna sig föranlåten för att köpa fred med Tyskland, skulle dock förutsätta kronans bevarande åt konung Kristian IX, således i alla händelser en personal-union, men, så vidt man för ögonblicket kan se, kan en sådan icke ernås hvarken i Berlin eller i Frankfurt. Förmodligen litar man på Rysslund och förtröstar på dess varma bistånd ; men det skall visa sig vara lika stor illusion som tron på SvergesNorges allians och Englands hjelp. KRysslands sista vink om en schleswig-holsteiusk personaiunion var blott beräknad på att hindra afgörandet genom en delning af Slesvig, och dess intresse för det Gläcksborgska huset är icke lifligare, än att det kejserliga kabinettets planer för ögonblicket äro riktade på en dansk helstat under Peters af Oldenburg milda spira, med fullständigt uteslutande af Gläcksborgarne, endast för att förhindra bildandet ar ett sjelfständigt stycke Danmark, som möjligen en gång i tiden kunde gå i skandinavisk riktning. Preussen och Österrike ha gått för längt för att nu kunna åinöjas med ett SchleswigHolstein under Kristian IX, och det skall svårligen lyckas, ens för prins Hans af Gliieksborg, att i Berlin bana väg för en sådan lösning. Efter all sannolikhet skal! således den Dlifvande helstatsministören, om den än svänger så mycket som helst öiver ät Sehleswig-Holstein, icke förmå förskaffa landet fred och betrygga kronans rätt?; men det kan vara nyttigt att försöket gö res, ty när det misslyckats, så skola vi dock förmodligen alla, från konungen ned till tiggaren, kunna blifva ense om hvad kriget verkligen gäller, nemligen icke den enes eller andres rätt allenast, utan hela fäderneslandet, och att det kan föras till ett tyckligt slut endast derigenom, att konung och folk båda sätta det fria Danmark såsom det högsta, En olägenhet skall det vara, att genom denna ministåroch systemförändring i Danmark befrias England (och Frankrike) från den moraliska förpligtelse, som nu åligger det, att hjelpa Danmark, och erfarenheten skull hafva lärt det att för framtiden undvika hvarje isolerad inblandning i saken; men hvilken vigt man vill lägga härpå, beror på huru mycken tro man öfverhuivud satt till den engelska hjelpen, och den är ju mycket fast hos de flesta af oss. Vi betrakta således den skedda ministerförändringen såsom naturlig och till en viss grad nödvändig. Den minskar icke åra bekymmer för fäderneslandets ställning och vi uppmana till vaken uppmärksamhet under det som förestår. Men vil tro, att denna händelse kan bilda öfvergångsstadiet till en ljusare framtid, -en större enighet, en kraftigare nationel stämning. Att konungen och hans blitvande ministår skall stå samvelsgrannt på lagens 2 zz PT oo 2 PS Mn