Aftonbladet – 9 juli 1864, sida 3

nn PJ O07 OT GA mera mörk och glänsande. Bortåt 2000 embetsoch tjenstemäa af alla slag, från och med excellensen till och med ?kammarskrifvarne i kongl. kammarrättens öfverrevisions-departementsprovins-räkenskapskontor? (lönens storlek står i omvändt förhållande till titelns längd, upplyser onkel) — från och med generalen intill subalternen; vidare hoffruntimret af olika kategorier samt vid hoöfvet presenterade fruntimmer — alla inställde sig på bestämd tid å Stockholms slott, i flera åt dem anvisade rum. När detta skett (under mycket fjäskande och bråk?) så uppställde sig, enligt underrättelsen? — ?i K. M:tsf. d. sängkammare?, på en linie den lyckönskningsmottagande kungliga familjen. Bakom linien ställde sig ett stort antal uppvaktande hoffruntimmer, (Pde flesta af stadgad ålder?, tillägger onkel), kammarherrar och dito — junkare. På lämpliga ställen, och på behörig distans voro äfven stordignitärerna placerade. Under tiden ordnades alla andra embetsoch tjenstemän i de utanför audiensrummet belägna många och stora gemaken. Hvarje embetsverk eller institution stod för sig med I chefen i spetsen, alla hehörigen uppsträckta, alla 4ispänd väntans på det som komma i skulle. Äntligen öppnades förlåten till helgedo men — sängkammaren, och tysta som Egyptens prester, begynte stjernorna sitt tåg, ty teten af den väldiga embetsmannakolonnen — konungens högsta Domstol, ett stort antal chefer och alla slags kommendörer bestod endast af lysande krachaner och strålande stjernor. Ingen öppnade munnen, om icke till ett underdånigt leende. Alla voro djupt genomträngda af ögonblickets siora betydelse. Hvars och ens åliggande bestod deri alt göra endast en bugning?, ty deri — och endast deri — hestod den nnderdåniga lyckönskningen. Någon presentation kom ej i fråga. Chefens eHer ordförandenas för hvarje kär eller institution enda åliggande var, att jemte den der andra bugningen, Pblifva stående till venster om den kungliga familjen, till dess kåren afträdt? efter verkställd bugning. Med den heligaste föresats att Sbock på det mest underdån-graciös å trädde hundratals embetsoch tjenstemän! öfver tröskeln till helgedomen — sängkammaren — gjorde en, några i häpenheten en dubbelbock för samtliga de kungliga personerna -— och uuno derefter lika tysta, men betydligt lättare till sinnet, än vid fråmträdandet. Så fortgick det omkring hallannan limma, under hvilken tid de kungliga personerna också för sin del voro i eti oupphörligt tillstånd af bugande och nickande. Och så var deruppå ett slut ändtligen — inföll onkel — nej, visst icke -—svarade tunt. Ty när skapelsens herrar expedierat silt stumma lyckönskningsverk, så begåfvo sig ulla de bofi att bakom de kungliga i rum, som I stötte der till en väldig skara vid hofvet Ppresenterade? men icke uppvaktande fruntimmer, hvilka sistnämnda voro frikallade ifrån att sig emellan iakttaga någon rang. Tillsammans utejorde de ett par hundra, alla klädda i sida hvita eidenklädningar med långa släp. De ordnade sig, en och en, i uppbar alltid släpet för de och släppte icke detta i till helgedomen. När det föregående fruntimret sålunda blifvit lössläppt, inträdde hon så som om herrarne eagdt och gjorde. den allra djupaste nigningen — endast en? — och med I ;j komma upp igen utan att trassla in sig i släpet och de yfviga ,kjolarne. Då detta lyckligen var öfverståndet — mången dam tackar Gud högljudt och med rördt hjerta att allt gått väl för sig uton äfventyr — försvunno 7de presenterade? i de yttre rummen; men det uppvaktande hoffruntimret släpade? sig till förut innehafda platser bakom kungliga familjen. Sist inträdde de utländska sändebuden, ledsegade af öfvereeremonimästaren, och gjorde diplomatiska bocker ar finaste slag -— och dermed var den impossanta ceremonien fullbordad? -— tillade tant hänryckt öfver attett konungahus med så unga an 3 or vill och kan upprätthålla plägsederna från den gamla, soda tiden. Jag kan nogsumt fatta såväl farbrors som lurstens af Lippe-Detmold lNifliga åtrå efter närmare detaljer rörande ?den Malmstenska Epopten? — d. v. 8. statsrådet Malmstens ns märkvärdigtblifua tal efter den glada naturforskaremiddagen förlidne år i Behrns salong. Men — Yhvad vet jag? — plägade Orvar Odd säga — eller rättare gåt hvad bör eller får man derom säga? en tid då det blifvit en vogue i de hööre regionerna, att med stor patos göra rimodiga uttalanden, och att sedermera ika käckt förneka dem, är det ytterst vanskigt att ens omförmäla de förra, emedan nan så lätt utsätter sig för en dementie. Visserligen skulle jag kunna namngifva sanska många såsom trovärdiga, till och med i Stockholms rådhusrätt, ansedda män om alls icke äro med skandinaviska symvatier bekajade, än mindre af döfhet eller undra fel i hörselorganet besvärade, hvilka, omedelbart efter den glada festena slut, och ifven ofta sedermera med förtjusning dock ippblandad med förundran, ha reciferat valda stycken ur statsrådets entusiastiskt nspirerade tal, som nära ett år derefter och edan siluationen förändrat sig, nyligen åstadkommit så mycken tvist. Visserligen blefvo nämnde interlokutörer rögst uppbragta och funno sig förnärmade, lå jag — aolltid sceptisk i fröga om politiska utialanden, framför allt gjorda under Her omedelbart efter glada måltider -— tog nig friheten betvifla möjligheten af att de vört rätt. De bedyra ännu, att denitriumf vurne talaren alldeles icke frumhviskade ina ståtliga fraser, att de ganska väl kunde vöras ut i Berzelii park: de återgifva troset hr statsrådets plastiskt-energiska gester, ans egendomliga uppskjutning af glasögoen, de originella strykningarne med högra vekfivgret under näsan, och de inspirerande