Aftonbladet – 8 juli 1864, sida 2

. Det engelska handelsveckobladet London Commercial Record för den 1 dennes innehäller en intressant artikel om de danska förhållandena, hvilken är så mycket betydelsefullare, som den meddelas utaf en organ för handelsverlden. Uppsatsen lyder som följer: ?Den kris, som så länge varit väntad och fruktad af flera europeiska stormakter, har nu slutligen int äffat. Konferensen är slutad utan något resultat, såsom hvarje sakkunnig på förhand väntat. Danmark har åter gripit till vapen för stt försvara sin rätt, och Tyskland är för första gången enigt i en sak, som det kallar en gemen: sam fosterlandssak. Huruledes små orsaker kunna alstra stora händelser, visar denna strid om arfsrätten till två små länder; ty den har oroat hvarje europeisk stat, kommit krigstrumpeten till att ljuda, och förnyat ett krig, som hotar att — såvidt det fortsättes — indraga hela Europa i en stor brand. Som England var verksammast för att tillvägabringa konferens-n, så drabbar tadlet för densammas misslyckande naturligtvis detta land. Detta är för oss, säsom en handlande nation, en mycket vigtig sak. Danmark har alltid varit ansedt af oss såsom en naturlig bundsförvandt, förenad med blodets band och ännu innerligare genom intressenas. Det kunde ingalunda vara någon engelsmans önskan, hurud n hans politiska mening än må vara, att se den hilla danska statens sjömakt göras underdånig tyska intressen och syften, eller att se dess hamnar, som sätta det i stånd att bevaka Storbritanniens intressen i Östersjön, öfverlemnade till ett talrikare och mäktigare folks besittningstag nde. Hade detmnu lörestående afgörandet varit emellan Danmark och Sverge, i stället för mellan Danmark och ett folk af främmande stam samt vidt skiljaktiga seder och bruk, eå skulle saken ha framkailat ringa eller intet motstånd från vår sida; emedan Swrbritannien skulle ha funnit säväl kommersiella som politiska fördelar i en förening af den skandinaviska stammen. Ty en dylik förening skulle både utvidga handeln i norden samt genom vår rikedom öppna dessa länders hjelpkällor: och den skulle tillika stärka bommen mot Rysslands planer. Sverge ensamt är ej starkt nog till att motstå Rysslands öfvergrepp: men förenadt med Danmark, såsom England med Skottland, skulle det vara en sjömakt af andra rangen och en mycket värdefull bundsförvandt för Storbritannien, starkt nog att sjelf försvara sig; och dess intressen skulle vara så intimt förenade med Storbritanniens, att det blefve oåtskiljeligt med oss i syltemål. Sålunda hade vår regering bort anse vårt förhållande till Danmark och antingen upprätthålla Danmark i dess förra territoriella integritet, som garanterades genom Londontraktaten, eller också uppmana Sv rge att lemna detsamma materiel hjelp, emot att Danmark blefve priset derför, Den fråga, som nu bör betraktas, är denna: Skall det vara krig eller fred? Eller finnes någon mellanväg, hvarpå sakerna kunna ordnas? Skall Frankrike uttala sig? Skall det öfverlåta ät England att handla, eller skall det ta. a tiden I akt, angripa Tyskland och eröfra Rhenländerna? rfarenheten har länge lärt köpmännen att anse krig såsom en olycka; men de äro tillika fullt öfvertygade om, att fasthet och bestämdhet i föresats äro likaså nödvändiga ör handelns beskyddande, som för statens sanna intressen. Köpmännen hafva lärt att