Aftonbladet – 8 juli 1864, sida 2

skrytsam; för att visa sin hängifvenhet gör han sig löjlig, och måttar derigenom den sista mördande stöten, om en sådan ens var nödig, hvilken måste krossa hans förhoppningars byggnad likt ett skört glas, Tribunen kände qvinnorna i grund. Han kunde icke förebära brist på erfarenhet såsom orsak till saknad kännedom om denna invecklade och brydsamma labyrint -— ett qvinnohjerta. Han hade krossat mer än ett sädant under loppet af sin undersökningsprocess, och likväl skulle gossen Automedon, som satt vid hans sida i vagnen, med de gyllene locekarne fladdrande för vinder, knappast ha gjort sig skyldig till så många falska steg, sädana misstag både i taktik och strategi, som betecknade hans herres handlingssätt i den ojemna strid han vågaz de med Valeria, Men denna växande kärlek, belläckad och sjelfvisk som den var, utgjorde måhända det enda försonande dra get i tribunens karakter, den enda sporre, medelst hvilken haus bältre och i känslor kunde väckas till lif, Möjligen väntade honom Valeria, Qvinnor hafva i sådana suker underbara iustinka ier, som sällan svika, Hon var klädd med utsökt prakt, liksom medveten om att enkelhet icke kunde ega något behag för Placidus, och satt i en nästan kunglig glans, med Myrrhina och sina öfriga ilickor inom hörhåll. Alskare äro skarpa observatörer; när Placidus vandrade genom den svala, rymliga salen för att helsa henue, såg han I att hon var blidare och vemodigare än hon vanligen plägade vara; hon såg trött och olycklig ut, liksom erfor älven hon sitt köns sorger och svagheter. Såsom älskare, tyckte han att denna ovanliga skugga af ljufhet klädde henne väl. I flera dagar hade hon kämpat med sitt