Aftonbladet – 8 juli 1864, sida 2

Re -RNeAeRetåA RAA nantn ar erartnrrrtnrttrttern tr ttrrt Ret ere Valerias hus, tribunens hand darrade så att han knappt kunde knäppa spännet på in axel, Huru bleka sågo icke dess osäkra fingrar ut, der de famlade på guld spännet, mot den högröda manteln, son hade blifvit färgad upprepade gånger, till den nästan hade fått purpurns mörkröd: färg. Huru listig, samvetsoch grundsatslös e1 man än må vara, så är han ohjelpligen af väpnad inför den qvinna han verkligen äl skar. Detta är fallet äfven när hans bö jelse är besvarad; men när han har råka 1 händerna på en qvinna, som hyser af smak för honom personligen, men har be slutit att begagna honom som verktyg, d är hans ställning verkligen bedröflig. Der till kommer, att hopplösa passioner hafva alla tider varit de vildaste och okufligaste Dåligt bemötande på någondera sidan ha sällan eller aldrig haft den verkan, son kunnat väntas, och Hessusklädningen har i stället för att slitas i stycken och kasta bort, vida oftare slutits tätare och tätar intill kroppen, brännande och förtärond den ända intill märg och ben. Vanligen händer det också, att friaren hvilkens hela existens synes bero på han framgång, begår fel på fel, hvilka föra ho nom i en riktning alldeles motsatt emo hans mål. Man kan vara nästan viss uppå att han säger och gör just hvad som är de minst lämpliga och på den minst lämplige tid, Han visar sin bpprärksamhet med er ihärdighet, som tröttar och förolämpar, el ler han upphör dermed så ögonskenlige: brådstörtadt, att det måste väcka uppse ende. När han borde visa fasthet är ha tafatt, och när man väntar AS han skal vara munter är han trumpen, Föratt göre gällmide sitt vat Virde Hlir han osmaklig