Aftonbladet – 4 juli 1864, sida 3

möjligen hos Preussen, fann anklang. Osterrike och Ryssland förklarade sig bestämdt deremot. och derföre hade man vid intet tillfälle under un: derhandlingarnes gång tänkt på att rådfråga be. folkningen om hennes önskningar. Naturligtvis måste befolkningen vara fullkomligt fri vid ut tryckandet af sina önskningar. Men en sådan frihet kunde icke finnas. om ej ockupationstrupperna droges tillbaka under omröstningen. Prceussen var villigt att antaga förslaget, men Österrike ville ej höra talas derom. Och härmed var konferensens verksamhet slut. Vi kände stor sympati för Danmark. Vi påminde oss, att ehuru det i början haft orätt, hade dock en annan herrskare uppstigit på tronen, en annan ministår hade öfvertagit ärendenas ledning och under underhandlingarne hade en önskan gifvit sig tillkänna att åter godtgöra den begångna orätten. Vi trodde att Danmark från händelsernas början till deras slut blifvit misshandladt, att makten vunnit seger öfver rätten. och vi veta dessutom att nästan hela den britiska nationens sympatier stå på Danmarks sida. Hvar och en vä kande är naturligtvis böjd för att taga parti för den svage mot den starke, isynnerhet om den svage förtryckes och den starke förfar orättvist och tyranniskt. Af dessa skäl skulle det ha gjort oss glädje, om vi kunnat råda vår herrskarinna att I nuvarande krig taga parti för Danmark. Men å andra sidan måste vi betänka. att hvilken orätt Danmark än må ha lidit (och det har lidit mycken orätt), har det i början sjelf haft orätt, samt att det ännu alldeles på slutet at konferensen förkastade ett förslag, som i och för sig var billigt och hvilket, i fall båda parterna hade antagit det, i alla händelser skulle ha ledt till en fredlig lösning af tvisten. Samma fel ha visserligen äfven dess motståndare gjort sig skyldiga till; men iändock fingo vi icke lemna denna omständighet utan afseende, då vi betänkte hvilken ställning England borde intaga. Vi måste vidare hafva i sigte, af hvad skäl fiendtligheterna i sjelfva verket begynte. och tvistepunkten tycktes oss icke vara af synnerligen stor vigt. Det var dervid icke fråga om Danmarks sjelf ständighet, utan blott om, hvem en viss landräcka skulle tillhöra. A andra sidan fingo vi ej underskatta storheten af det motstånd. om skulle öfvervinnas, och måste göra klart ör oss, hvilka medel som stodo England och dess möjliga motståndare till buds. Det hade redan tidigt under dessa förhandlingar visat sig. att Frankrike afböjt att taga aktiva steg till Danmarks understöd, och vi visste, att dess beslut i detta hänseende stod fast oförändradt. Vi hade vidare inhemtat, att Ryssland icke heller hade någon lust att taga aktiva steg till Danmarks bistånd. Hela bördan af uppgiften att fördrifva de tyska trupperna skulle der för falla på England ensamt. Under dessa omständigheter ansågo vi det ej förenligt med vår pligt att gifva vår herrskarinna rådet att inlåta sig i ett sådant företag. Vi känna den aktningsvärda sympati, det engelska folket hyser för Danmarks olyckliga belägenhet, men på samma gån anse vi det icke förenligt med vår pligt att tillstyrka parlamentet och landet att göra de stora ansträngningar och de stora offer, som skulle ha blifvit följden af att vi inlåtit oss i ett krig med hela Tyskland. Det förekommer mig icke omöjligt. att det i kriget, sådant det nu är, mellan Tyskland och Danmark skall bli fråga om hela Slesvig och ej allenast om den blandade delen deraf. Det skulle vara hederligare af de tyska makterna, om de läto sig nöja med hvad de begärt. men vi veta, att menniskorna ofta låta sin styrka och sina framgångarräcka sig öfver den linie, hvilken den vid lugn besinning icke skulle öfverskrida. Dock gäller det i kriget om Slesvig icke Danmarks sjellständighet eller den danska monarkiens hufvudstads säkerhet. Om kriget skulle antaga en annan karakter, om Danmarks existens. såsom en sjelfständig europeisk makt stode på spel, om vi hade skäl att i Köpenhamn frukta en stormad stads fasor, förstöring af egendom. uppofffrandet ej allenast af dess försvarares. utan äfven dess fredliga invånares lif, de derpå följande konfiskationerna, herrskarens bortförande såsom krigsfånge samt andra dylika förödmjukelser, då kunde det möjligen vara på tiden att ännu en. gång taga Englands ställning i öfvervägande. Dä skulle vi kanske hålla det för vår pligt att börja ett annat förfarande. Men så mycket kar jag i regeringens namn säga, att om en ändri I vår politik synes oss rådlig, vi skola medde parlamentet det. i fall det är församladt, men i alla händelser begagna första tillfälle att råd-. iråga det om dess omdöme i saken.