Aftonbladet – 4 juli 1864, sida 3

Idet nu är fråga. i j j I ryckte in i Slesvig, kunde den dar I känslan dock ja icke medgitva, Jsamma sätt läte sig trängas tillbaka, och motemot de tyska fullmö då en kronans minister ma Inti underhuset yttra sig om det ämne, som tog landets känslor, sympatier och, han kunde väl säga, dess bekymmer i högre grad i anspråk än det, om hvilket Då törbundstrupperna ryckte in i Holstein, afholl sig danska regeringen dels på grund at goda råd, dels af klokhet från att göra tyskarne motstånd, och då bröt kriget icke ut vid detta tillfälle ; men när de tyska trapperna N ka nationalatt man på stånd, härdnackadt och heroiskt motstånd (bifall). gjordes mot det vida ötverlägsna antal, som tyskarne ställde i fält. På denna tid voro alla undertecknarne af 1 års fördrag ännu beredda att erkänna dess gällande kraft och betrakta I sig såsom bundna at dess stadganden, så vidt de afsågo konung Christian IX:s erkännande sågeom konung af Danmark samt upprätthållandet af Danmarks och alla då af konungen innehafda områdens integritet. Icke ; Preussen vägrade ännu på den tiden att erkänna fördraets bindande Watt: men det är ej mer än bilfot att säga, att det förklarade, att de tyska makterna, ifall motstånd gjordes och sakerna togo en annan vändning, möjligtvis kunde taga de genom nämnda fördrag ingåugna förpligtelserna ytterligare i skärskådande. När man hade kommit öfverens om en månads vapenhvila. tillfrågades de krigförande makterna, på hvilka vilkor de voro beredda att sluta kriget och ingå en fredlig förlikning. Det dröjde någon tid. innan tyskarne yttrade sig om. hvilka deras afsigter voro. Till en början föreslogo de (ännu alltjemt stående fast vid principen om. danska monarkiens integritet, sådän den var. fastställd i 1852 års fördrag, eller åtminstone icke i ord frångående detsamma, ehuru man antog, att de faktiskt gjorde det) en politisk och legislativ union mellan Slesvig och Holstein samt ville, att dessa förenade hertigdömen blott derigenom skulle vara förbundna med Danmark, att de stodo under samma krona. Dock anknöto de dervid ett annat vilkor. nemligen att denna öfverenskommelse skulle godkännas af förbundsdagen. och det förefanns något skäl att antaga, att man derigenom ville öfverlemna åt förbundsdagens fria bestämmande. huruvida de förenade hertigdömena äfven i framtiden skulle förbli. förenade med Danmark eller om någon annan pretendents anspråk skulle tagas i betraktande. Danska regeringen ville ej gå in I detta förslag. De tyska makterna framställde härpå ett annat förslag, men hvilket dock hade vid s a mer emot sig, nemligen att Slesvig och Holstein skulle skiljas från danska kronan. Det ville danskarne naturligtvis icke gå in på. Då nu de neutrala makterna sago, att Slesvig och Holstein faktiskt voro ien öfverlägsen militärmakts besittning, att Frankrike och Ryssland icke hade lust att taga aktiva steg till denna makts fördritvande, att Danmark var ur stånd dertill och att Evgland. hvilket jag ej behötver säga, ej ensamt ville inlåta sig i ett sådant företag, så föreslogo de för Danmark Holsteins och en dels af Slesvig skiljande från danska kronan, och den af dem föreslagna gränslinien gick utmed Slien till Husum. Danmark förklarade sig beredt att samtycka till detta förslag och att antaga nämnda linie, förutsatt att man anvisade det en gräns, som i mihtäI riskt och kommersielt afseende öfverensstämde med dess intressen. De tyska makterna deremot gingo ej in på. De påstodo, att denna linie icke skulle inom sig innefatta en tillräcklig del af den rent tyska befolkningen, att ett stort anI tal tyskar skulle ännu alltjemt förbli underkastade det danska väldet samt att det var af vigt för dem att erhålla en gräns, som med Holstein förenade den stora massan af den tyska befolkningen. Hvad nu Slesvig angår, så är, enligt mitt förmenande, förhållandet följande. Den yttersta norden är fullkomligt dansk, den yttersta södern rent tysk och mellan båda finns det en stor landsträcka, der befolkningen är blandad och ej detta blott efter de särskilda byarne, utan efter de särskilda byvägarne. Det är derföre all deles omöjligt att draga en linie midt i Slesvig, som fullkomligt skiljer den tyska befolkningen från den danska. Den af danska regeringen intagna ställningen tyckes derföre vara billig Danmark förklarade sig gå in på Slilinien, hvarge hade instruktion att stå fast vid Aabenraa-Töndern-linien. Mellan dessa båda linier ligger en landsträcka, som visserligen i förhållande till det lilla Slesvig är stor. men ur europeisk synpunkt icke har någon synnerlig betydelse. Under loppet af underhandlingarne förklarade det preussiska ombudet, gref ve Bernstorft, att då han såg, huru ringa skiljaktighet som rådde mellan de båda parterna. skulle han tillstyrka sin regering att afstå från Aabenraa-Töndern-linien och låta sig nöja med en linie från Flensborg till vestra kusten. Men på detta råd gick dock hans regering icke in, utan han såg sig nödsakad förklara. att hon så väl som den österrikiska stod fast vid den ursprungligen föreslagna, mera nordliga Aaabenraa-Töndern-linien. Emellertid önskade de fullmäktige, då tiden led, naturligtvis en förlängning af vapenhvilan, och med stor möda förmåddes Danmark att samtycka till ett ytterligare anständ af 14 dagar. De tyska makterna voro, såsom det var att vänta, mycket gerna villiga att utsträcka vapenhvilan ända till vinterns början, hvaremot Danmark blott högst ogerna gick in på att vara sysslolöst till och med blott under ett par veckor, hvilka det kunde begagna till sina operationer med flottan. Vapenhvilan gick i går till ända. Under hela gånen af underhandlingarna rådde fullkomlig endrägt, meslan de neutrala makterna, och ehunir min ädle vän. lord Russell, vid konferensens början blef vald till dess ordförande och det derföre torde ha fallit på hans lott att inlemna flera af de framställda förslagen, så måste dock samtliga dessa förslag betraktas såsom de neutrala makternas, emedan de. innan de inlemnades till konferensen, afhandlades och öfverenskommos på de neutrala makternas förberedande sammankomsier. Detta är en ganska vigtig omständighet. Då det ej var möjligt att förmå Ty Danmark att förena sig om en medelg de neutrala makterna ett sista försö and och ins. gjorde att beveka de krigförande att ät en skiljedomare öfverlemna tvistefrågan, hvilken hade hopkrympt till jemförelsevis små dimensioner. Denna utväg föreslog således också min ädle vän. såsom organ för de neutrala makterna, de krigförande. Naturligtvis frågade båda parterna sina regeringar härom, och svaren ankommo i fredags. De tyska makdet parisiska konferensbeslutets ordalydelse, som rekommenderar en vänskaplig makts goda tjenster, och i betraktande al att nämnda protokoll åberopats af de neutrala, medgåfvo tvistefrågans öfverlemnande åt en vänskaplig makt, likväl med förbehåll att sjelfva besluta om att antaga eller förkasta den af den vänskapliga makten fastställda gränslinien. (Skratt.) Det öfverensstämde ej med det gjorda förslaget, ty min tdle vän, såsom organ för de neutrala makterna, förklarade bestämdt vid dess framställande, att det hade till ändamål att låta en vänskaplig makt besluta. Derföre skulle de tyska makternas svar ha varit frimodigare och uppriktigare, om de helt enkelt afböjt förslaget, i stället för att antaga, det med ett vilkor, zom gjorde det om intet. Å andra sidan afslogs skiljedomen af ternas svar gick ut på, att de i betraktande af danekarne, som under hela underhandlingen obestri igen visat mera bestämdhet och ihärdigt vidblifvande vid sina grundsatser, än att de skulle ha visat sig böja sig under förhållandenas makt. förklarande. att de gått in på Slilinien och icke skulle samtycka till någon nordigare. 1 Härmed tycktes nu också ala ytterligare försök att ernå en öfv skommelse vara slut. Likväl gjorde franska sändebudet på sin regerings belallning ännu ett sista försok. Han föregar Dn slog. att då danskarne förklarade sig gå in på!