Aftonbladet – 1 juli 1864, sida 3

föra sin roll, och han är ännu i bakgrunden, beredande sig på den kommande striden. De öfriga af familjen ställa emellertid vp ig i trupp. Den högväxte Rufus går ti sin anvisade plats med en lugn, uffärsli nin, som icke bådar något godt för-hans notståndare, hvem han än må vara. Han rar kämpat för ofta för att icke känna sig ull af tillit till sin egen oöfvervinnerliga apperhet och styrka; och då han tvingas tt affärda en fallen fiende, gör han det ned uppriktig saknad, men derför icke med nindre skicklighet och kraft. Afven Hirvinus har sin vanliga min af jovialiek munerhet. Det hvilar ett leende öfver hans reda, godlynta anlete, och ehuru hans nuskler, i trots af hans ansträngande förveredelser, äro en smula för fulla och tjocka, kall han dock alltid bli en fruktansvärd notståndare för hvarje fäktare hvars proortioner äro mindre än en Hercules. Då open tager de förbitågande kämparne i beraktande, finnes det ingen, möjligen med mdantag af Rufus, på hvilken man håller lera vad än på denna publikens gamle gunsting. Trots sin galliska börd, som så att äga endast lyfter honom ett trappsteg öfver barbaren, står äfven Lutorius högtideas tanke som smickra sig med att hafva nsigt och erfarenhet i dylika ämnen. Hans utmärkta vighet och uthållighet, i förening ned hans fullkomliga kännedom af de vayen han handterar, hafva gjort honom till egrare i mången offentlig strid. Damasippus anmärker också till sin vän Jarses : SLutorius kan alltid trötta utsin motstånlare och affärda honom när han behagar; varpå Oarses genmäler: cOm han i dag ställdes mot Manlius, skulle l iK