Aftonbladet – 1 juli 1864, sida 3

I varats i kommoden till natten mellan söndagen .l och måndagen (förlossningen skedde på lördags . morgonen). Hon hade dock icke vetat af nedgräfningen förrän grefven på måndagen omtalat att han gräft ned liket i trädgården. Hade inte Margret förut något tänkt på hvar I hon skulle göra utaf fostret? sporde domaren. I ?Nej det hade jag inte alls tänkt på, var dem i anklagades svar. På framställda frågor förklarade hön vidare, att under den tid fostret förvarades uti kommoden, I hade ingen menniska varit inne i rummet mer län grefven och Petter, hvilken sednare bäddat och städat. Med anledning af den anklagades, enligt hennes egen berättelse, synbara liknöjdhet för sitt foster, så att hon icke det ringaste tänkt på hvar hon skulle göra af det, samt att hom icke ens haft kännedom om dess nedgräfvande förrän detta redan var verkstäldt, tillfrågades Greta om hon efter förlossningen varit mycket Isjuk, hvarpå hon svarade att hon varit svårt sjuk Ti fjorton dagar. ?Då hade det kunnat vara skäl att tillkalla läkare, invände ordföranden och tillade derefter: Fick du inte in någonting under den tiden?? Greta gaf ett nekande svar. Hr Möller bad härvid få erinra henne om att hon fått recinolja, hvilket Greta också då genast drog sig till minnes. Tillfrågad om hvar hon gjort af efterbördem. sade hon sig hafva lagt den i nattkärlet. Hvem var det som bar ut nattkärlet? ?Grefven.? Gjorde jag? yttrade denne i en frågande iom och med en talande blick på Greta. 7Nej det var visst Petter, återtog hon härvid något brydd. På anhållan af hr Möller ställdes nu till vittnet Molin slutligen några frågor, med anledning af att länsman Collenms uppgifvit det hustru Molin skulle blifvit lofvad belöning om hon ville hålla fördoldt hvad hon i saken hade sig bekant. Vittnet svarade härå, att Gretas ord fallit sålunda: Var beskedlig madam och tala inte om det här för någon menniska; madam skall nog få belöning. 5 ING, fick madam någon belöning ? lydde nästa råga. Nej; men en 14 dagar efter förlossningen träffade jag Greta i ladugården och då gaf hon mi 5 rdr och sade, der har madam för sitt besvär. I Vidare önskade hr Möller veta om Gretashaf. vande tillstånd hållits hemligt eller om ået icke tvärtom varit folket bekant. sant om, sksom länsmannen uppgifvit, hustru Molin eller hennes man blifvit hotade af grefven. Vittnet Molin gaf härpå till svar: att hon icke före förlossningen förnummit någon af folket e kunskap om Gretas hafvandeskap: men väl hade hon i November månad hört hustru Mild berätta, att hon redan på so ren misstänkt Greta vars hafvande. Ett ungeftirligen dylikt yttrande hade äfven en hustru Eriksson fällt nnder den nu tilländalupna vintern. Med hotet hade detförhållit sig så, att hennes man låtit för Petter undfalla sig yttranden, som antydde att han ansåg grefven I kunna komma att stå till ansvar för sina åtgöranden. Då detta kommit till grefvens kunskap hade denne yttrat till Petter: Jag bryr mig inte om hvad Molin språkar: om hon för sådant prat kan hon sjelf komma i kurran.7 Hustru Molin tillfrågades ef ordföranden om Greta varit mycket svag då vittnet kom tillstädes för att biträda med förlossningen; men svaret derå lydde, att Greta varit särdeles stark samt att hon sjelf kunnat resa sig upp i sängen. Nu inkallades vittnet Per Ersson, den förat under benämningen Petter omnämnde dalkarlen, hvilken liksom Margret är född i Leksands soeken. Han berättade att Greta kommit i grefvens tjenst uti Februari månad 1863. Dessförinnan hade hon en gång på hösteidan varit ute vid Kihl för att helsa vå Petter, den hon kände sedan gammalt. I slutet af Mars eller början af April förra året hade grefven, efter att Ira afskedat sin förra hushållerska, låtit Greta, som till en början var ladugårdspiga, flytta upp i Pstora byggningen, der hon erhöll en kammare innanför salen. Ifrån den tiden hade hon upphört att förrätta gröfre sysslor och inomhus hade hon ej heller mycket att bestyra, emedan Petter förrättade alla pigsysslor, såsom bäddning, städning och matens uppbärande från köket m. m. Vid midsommaren började Petter iakttaga att det ej stod rätt till med Greta, och då han lät henne förstå det, hade hön svarat: har du ej vetat af det förut. Tillfrågad om huravida icke refven, eftersom han ämnade gifta sig med Greta, köpt henne några nya kläder och klädt up henne; svarade hon, att grefven visserligen eftersommaren köpt dels tyger och dels färdiggjorda kläder; men Greta hade likväl gått i sim dalkulledrägt ända till hösten. I den del af berättelsen som hade afseende å Gretas insjuknande samt madam Molins tillkallande öfverensstämde vittnets utsago med grefvens och Gretas berättelser; men skilde sig i vissa delar från vittnet Molins, hvarjenste hav ådagalade en sådan tröghet uti att omt:1a något mer än nätt och jemt hvad han blef t! frågad om, samt detta på ett så synbart svtlvande sätt och med oupphörliga förändringar t hvad han förut omtalat, allt efter som erinringar gjordes af rättegångsbiträdet, att domhafvanden slutligen utbrast: Du måste stå här och taga vinkar om hvad du skall säga efter som det tir så svårt att få något ur dig. Kan du inte berätta saken såsom den föreföll utan jag skall pumpa ur dig hvarje ord.? Jag fritager grefve DErizzo samt den anklagades advokat från attha gifvit några vinkar, mvände hr Möller. Petter blef härefter tillfrågad om han samma dag och dagarne närmast efter förlossningen städat rummet der Greta låg. Efter det denna fråga blifvit jakande besvarad upplyste han vi: dare — allt under ett oupphörligt frågande från domhafvandens sida samt under ständiga förändringar i sina hafda yttranden och under ett ofta upprepadt: det kan jag inte påminna mig — att han samma dag förlossningen skett visserligen städat rummet; men icke bäddat åt Greta. Kommoden hade han öppnat då ban slagit vatten uti handkannan; dock hade han dervid, icke förmärkt något knyte eller bylte. På eftermiddagen hade han burit ut nattkärlet; men deri hade då icke funnits annat än orent vatten. Likaså hade förhållandet varit påöljande dagen. Med anledning häraf tillfrågades grefve DErizzo om det icke vid sådant förhållande möjligen varit sant hvad Gretas uppgifvit, nemligen att hr grefven på morgonen sjelt burit ut nattkärlet med efterbörden. Hr grefve DErizzo medgaf då att det verklien kunde vara möjligt att han sjelf verkställt det ifrågavarande bestyret. Hvar slog då grefven ut kärlet, frågades vidare. Troligen utmed ett plank der vi vanligen brukade slå orent vatten. Fortsättningen af Petters berättelse innehöll öfrigt, att han lördagen och söndagen känt en vidrig lukt i rammet och att han måndagen eller tisdagen blifvit af grefven befalld att röka med blad. Fostret hade likväl Petter aldrig sett och icke ens hade det varit något tal om detsamma: och hvad han sjelf i eaken visste hade han för andra förtegat, troende att deri icke var något