Aftonbladet – 1 juli 1864, sida 3

ett stolt frågande ögonkast eller vände sig bort från henne med en föraktlig åtbörd, utan att dock en längre stund kunna hålla sina ögon ifrån den mörka, bleka skönheten och hennes vördnadsbjudande följeslagare. Sedan Mariamne blifvit vackert och väl inkilad bland mängden, kunde hon knappast förklara för sig sjelf huru hon hade kommit dit. Det hade varit med stor svårighet som hon hade lyckats öfvertala Calchas att åtfölja henne, och ingenting utom hans deltagande för Esca och hoppet att han äfven här skulle kunna finna något tillfälle att göra godt skulle kunnat förmå den gamle mannen att öfvervara ett så smärtsamt uppträde. Det var med mången brännande rodnad och bäfvande rysning som hon erkände för sig sjelf att hon skulle blifva galen af ängslan om hon måste vara frånvarande från den strid, i hvilken den man, som hon så högt älskade, skulle inlåta sig; och det var med ett slags vild trotsighet som hon beslöt att, om något ondt hände honom; derefter för alltid öfverlemna sig åt förtviflan. Alltsammans föreföll henne såsom en dröm; den böljande massan af hufvuden, det orediga sorlet af röster, den sällsamma nyheten i hela scenen förvirrade och tröttade henne; likväl tycktes genom allt detta Valerias ögon skåda ned på henne med en olycksbådande blick; och då hon med en stark ansträngning tvang sitt medvetande att återvända, kände hon sig så enslig, så förskräckt och så olycklig, att hon önskade att hon aldrig hade kommit dit. Och nu smattra trumpeterna och klinga cymbalerna, och en vild, krigisk musik höjer sig öfver folkmassans sorl. Under en rymlig portik, uppburen af marmorpelare, nppelås ett par breda portar, och par om