Aftonbladet – 1 juli 1864, sida 3

håga, så är det oförklarligt, att det ej gif vit svenska allmänheten eller åtminstone danska regeringen del af hvad det visste. Vår utrikesminister hade varit skyldig en sådan förklaring, synes det, både för sin egen och för Sverges skull åt det folk, som haft rätt att vänta vår hjelp, men fått vänta förgäfves. Något sådant har ej hörts af. Icke desto mindre synes en sådan fruktan ej ha varit alldeles utan grund. I Dagligt Al!ehanda af den 7 Juni anföres, såsom ur säker källa hemtadt, innehållet af några depescher och samtal, vexlade mellan ryska och preussiska och österrikiska statsmän angårnde Rysslands blifvande hållning i hänelse Sverge skulle komma att deltaga i danska kriget. Häraf upplyses man, förutom om Rysslands vänskapliga tänkesätt mot Preussen och Österrike, som man kände förut, om två saker, som kunde inge farhågor: att Ryssland ej gerna såge en sönderstyckning af den danska staten, emedan detta kunde ge anledning till en skandinavisk union, som Ryssland, såsom stridande mot dess intresse, skulle söka motverka, samtatt Ryssland, i händelse Sverge deltoge i kampen, skulle finna sig föranlåten att sammandraga en observationskår i Finland ). Hvad det första beträffar, så är det tydligt, alt vi ej kunna tänka på att bilda en skandinavisk union — om det en gång kommer så längt — utan med stöd och bifall af en eller begge statsmakterna, och under sådana förhållanden skall Ryssland kanske finna bäst att hålla till godo med hvad som sker. Beträffande fruktan för verkligt anfall af Ryssland, så synes detta högstosannolikt. Antager man, att Ryssland skulle ha gjort detta i Preussens och Österrikes intresse, så hade det varit alldeles obehöfligt, då, såsom vi kommit öfverens om, Sverges ingripande ej kunnat bli af den betydelse, att ej dessa makter kunnat bjuda det spetsen och fortfarande blifva segrare; de borde snarare ha önskat, att Ryssland ej angrepe Sverge, på det kriget ej skulle antaga för deras intressen alltför farliga dimensioner. Antager man åter att Ryssland skulle ha gjort ett sådant anfall för sin egen skull och för att göra landvinningar, så synes tillfället så illa valdt, att saken ej kan hafva stor sannolikhet för sig. Då resningarne i Polen och de inre angelägenheterna så mycket taga Rysslands krafter i anspråk, då så många missnöjda och revolutionära elementer äro jäsande i Europa, då ställningen är sådan, att ett allmänt krig synes nära föreående, så skulfe det väl ej ha varit klokt Ryssland att taga ett steg, som nödvändigtvis måste gifva signalen till ett sådant europeiskt krig. Att vestmakterna kunnat ills vidare lungt åse det våld, som föröfvats mot Danmark, är visserligen ett sorgigt faktum, men man har dock ingen grund eller rätt att antaga, att de skulle ha tillåtit ett krig, som utan all rimlig anledning påfördes och hvarigenom den politiska jemvigten och deras egna intressen allvarsamt hotades. Det synes derföre mera sannolikt, att allt detta varit en väl spelad komedi, att underandlingar väl varit å bane om ett ryskt ngrepp på Sverge, men detta endast för skens skull och för att skrämma oss. Dessa underhandlingar har man sedan med afsi kunnat låta transpirera, och våra Pstatsmän? ha möjligen trott sig göra en stor upptäckt, Jå de fått reda på desamma. Nu är det väl också möjligt — vi vilja vara nog välvilliga att antaga detta — att vår regering, trots denna supponerade fara, velat deltaga i kriget, om dem blifvit garanterad hjelp af vestmakterna i fall af ett anfall från Kyssland. Vestmakterna, som ju velat lokalisera kriget så mycket som möjligt, ha ej velat gifva en sådan garanti, hopp om att derigenom afhälla Sverge från kriget. Detta har också lyckats, och I de ena som de andra ha haft oss till arr, Östmakterna genom att med låtsadt hot skrämma oss, och vestmakterna genom Mt neka oss ett bistånd, som deras egna intressen — när det kom till stycket — måste ha tvingat dem att gifva oss. Allt detta är endast suppositioner, och ill dessas antal måste äfven anföras den sista och värsta — att Rysslaud verkligen kulle ha velat anfalla oss och vestmakterna j bistå oss. Antager man detta, så måste nan också antaga, att vestmakterna skulle unna glömma icke endast alla fördrag, all ätt och alla den politiska jemnvigtens lasar, utan äfven sina egna vigtigaste intresen. Då hade vi varit dömda till underne det är sannt, men vi bedraga oss rligen, om vi nu tro oss. vara räddade. ir ställningen sådan i Europa, så skola vi nom kort upphöra att existera. Men det ynes då bättre att ha gått under nu med ra och oförskyldt, än möjligen några år härfter med en fläckad ära och ett sekuldbelastadt amvete öfver bruten tro, öfver att ha svikit åra skyldigheter och våra egna intressen och fvergilfvit det sk. ndinaviska fosterlandets emensamma sak. Huru vi således betiakta saken, kunna vi j finna, at: fruktan för Ryssland bort afälla oss från deltagande i kriget. Det an väl hända, att vår regering framdeles ommer att försvara omslaget i sin politik ned farhågan för ett fredsbrott med Ryssend, och att många, som ha en panisk örskräckelse för Ryssland och ej närmare fverväga sannolikheten häraf, härmed skola ita sig nöja. Så länge vår regering ej gifit oss några bestämda upplysningar i detta all, må man likväl afhålla sig från öfverrifna suppositioner. Finnas ej andra fakta ) Då Dagl. Allehanda säger, att en sådan redan skulle vara derstädes samlad, så är detta felaktigt. Så vidt vi veta, är det endast de ryska trupper, som vanligen der finnas samt den indelta finska armån, som der äro samlade. I