Aftonbladet – 1 juli 1864, sida 2

litet förr eller litet sednare blefve tvungna att deruti deltaga. Och hvilken ersättning kunna vi då erbjuda Sverge och Norge för deras uppofiringar? Den att de tre nordiska rikenas enhet skulle i afseende på det yttre bli ett afgjordt faktum, samt att deras framtida öde och deras inre föranings inrättning och beskaffenhet skulle ligga i deras egen hand. Men det är oriktigt att endast fråga efter ersättningen för uppoffringarne; man bör ock taga i betraktande förlusten ifall dessa offer icke bringas. Frågan bör derföre sålunda uppställas: Hvad intresse ha de förenade rikena i Danmarks bestånd? År detta intresse nog stort för att uppväga offren, och är förlusten genom Daumarks undergång icke större än alla offer, som kunna komma ifråga? Låtom oss tänka oss Danmark fastkedjadt vid ett SchleswigHolstein; det är detsamma som en tysk ab solutism på tronen i Köpenhamn, och litet förr eller litet sednare uppror här eller der jemte ett nytt krig, som kostar hela halfön? Låtom oss tänka oss ett SchleswigHolstein särskildt under sin egen furste, så är återstoden af riket ett vrak, som drilver r alla vindar. Det har då ingen sydgräns som kan försvaras; något sednare, men sannolikt inom en menniskoålder, är älven i denna händelse halfön förlorad. Låtom oss tänka oss halfön genast förlorad tillika med Als och Fyen, så är seeländska ögruppen ett herrelöst byte; men det kommer ej att tillfalla Sverge-Norge utan Ryssland eller England, ifall någotdera af dessa riken har lust till detsamma. Vi tro verkligen att till och med våra aktade kolleger i Göteborg eller Malmö skulle bli något hemskt stämda vid hvilkendera som helst af dessa lösningar, som de uti sin blinda fredsifver tillmötesgå. Frågans afgörande beror icke på oss utan på våra brödrafolk sjelfva. Det saknas ej hos någotdera af dem klarsynta, högsinnade och modiga män, som inse dess oerhörda vigt för dem sjelfva likasom för oss och som icke bäfva tillbaka för ansvaret. Måtte då dessa bli hörda och göra sin åsigt gällande innan det är försent! Länge har man dröjt, men nu är skyndsamhet af nöden.? —?LL puu—v—