Aftonbladet – 28 juni 1864, sida 3

dessa med aladt och oböjligt sinne. Atte bjuda de offer, som i Guds bud voro anbe fallda, att strängt efterlefva allt hvad pre sterna påbjödo, att hålla sabbaten i helgd med ord och gerning, och äfven, när till fälle gafs, ait med svärdeis skarpa egg hemsöka den hedniska styggelsen, — sådan var den grund för tro och lefverne, på hvilken Eleazar ställde sig och hvarifrån ingen känslans maning. inga ärelystnadens frestelser, inga tidens kraf skulle ha förmått honom att vika en hårsmån. Den grymmaste soldat, den vildaste barbar, den liderligaste patricier vid det kejserliga hofvet skulle ha varit en mera lofvande proselyt än en sådan man. Och likväl misströstade Calchas ej: ganska väl visste han, att det ges-en årstid för sådd och en annan för skörd, att den åker, som det ena året öfverväxt med ogräs, kan det andra året gifva en god äring, att vatten har setts qvälla fram ur nakna klippan, och att ingeuting är omöjligt under solen. Och så älskade han sin broder och bad för honom och tog denne broders dotter intill sitt hjerta, som om hon hade varit hans eget barn. Det måste ha fordrats en icke ringa grad af tålamod, sjelfbeherrskning och ödmjukhet för att inympa i Mariamne den goda frukt, som hennes foder ansåg med så mycket hat och förakt. Dessa voro svårigheter med hvilka de första kristne hade att kämpa och på hvilka vi nu a så litet atseende. Vi läsa om deras fö) r. om förlöljelserna emot dem, om: deras fångenskap och martyrskap med en rysning af blandad fasa och förbittring; vi beklaga och beundra, vi till och med förherrliga dem såsom de hjeltemodiga vägvisarne till detta förlorade hopp, som var bestämdt att ledsaga den ende rätta eröfrarens häreskaror; men vi tänka aldrig på den dagliga och utmattande kamp, som de måste ha kämpat, på. husliga söndringar, oförrätter af jemlikar, upplösning af vänskapsband, och — värre än allt annat — de kalla bliekarne och den försvunna tillgifvenheten från deras sida, hvilka de älskade