Aftonbladet – 28 juni 1864, sida 3

mot den tyska absolutismen, hvilken den nästa ögonblick kysser på hand och buga sig sju resor till jorden af patriotisk ?Be geistrung? för den äran att under dess fant få deltaga i qvälvandet afden uppspirade folkfriheten i något litet grannland? Nej varom rättvisa! Med stolthet kan tysker påstå, att blolt på tysk mark kunna narrarnq skjuta upp till denna titaniska höjd, hvaron man annorstädes icke har en aning. Er kännom förtjensten der den finnes, förne kom icke tyskarnes obestridliga företräde men förnekom ej heller, hvad som lika myc ket bär syn för sagen, eller att — för at! begagna det vid ett af våra universitete: ryktbarvordna uttrycket — narrkåpan icke räcker till att dölja friponen?. Men hvad var det nu jag skulle sägat Jo, det ser verkligen ut som tyskarne skulle tänka gå i botten med sitt nyaste storverk. det ?herrliga? härtåget emot Danmark. Man kan sluta dertill af den omständigheten, att de, försigtigt beräknande att två allierade stormakter möjligen icke kunna ensamma gå i land med företaget, vidtaga ätgärder — se dagens telegram! — att förmå äfven tyska förbundet att förklura Danmark krig. Sannerligen visas icke Danmark en ära så stor, att det till och med skulle kunna dela med sig deraf åt dem, som ha för litet af den varan! Jag undrar just om icke Danmarks ?vänner? en gång skola anse för sin pligt att smycka liket med en purpurmantel innan det lägges ned i sin graf. Sannt är, alt det på sätt och vis vore ?bortkastade pengar?, men det kan ju möjligen falla sig så bra vid den tiden, att den simplare liksvepningen tör kunna tillgodo; på annat håll. Låtom o s hoppas det bästa! Och det bäs r väl ändock att Danmarks öde får gå i fullbordan. Ty, noga räknadt, är ingenting här i verlden oumbärligt, utom solen och — jag. Utan dessa båda storheter kan jag nemligen icke tänka mig vår och värma, lif och njutning. Hela verlden blefve dem örutan ett gapande chaos, skuggan af europeisk slatsmannavishet, ett qväde af -— en nutidens poet. Skulle någon fråga mig, om jag: anser narren eller friponen i närvarande stund vara den mera framträdande i Tyskland, så blefve svaret ganska kinkigt att algilva. Annu helt nyss skulle jag kanske utan tvekan tillerkänt hedersplatsen åt den sednare, men efter mötena i Kissingen och Carlsbad tror jag nästan att narren åter fått vertaget. Telegrafen unnar oss nemligen, att på dessa möten har aftalats och kommer snart att afslutas en konvention mellan Ryssland, Preussen och Österrike, hvarigenom de skola ömsesidigt garantera hvarandra sina territoriella besittningar, och jug kan icke få i mitt hufvud, att detta beyder något annat än att de två narrarne tagit sig att krafsa kastanierna ur elden åt herrn?, Ty hvilken garanti ligger väl uti en allians med sådana elementer som dem, af hvilka Ryssland består? Fråga historien. Låt oss blott hälla oss till den nyaste historien och blott till de lärdomar som just Tyskland deraf skulle kunna hemta. I den andra koalitionen mot Frankrike uppmun rades Tyskland af Ryssland att draga i värnad mot franska revolutionens grundsatser, liksom det äfven nu naturligtvis egentigen gäller att bekämpa samma demokraiska tendenser i Europa. Nå väl! vid krisets slut gjorde si Rysslond till god vän ned Frankrike. uppträdde som medlare samt öreslog och genomdref vilkor, som voro rögst betungande för Tyskland. Ar 1805 ivägabragte Ryssland sjelf en tredje koaition och drog Osterrike med sig. Begge plefvo slagna vid Austerlitz. men vid frelen i Pressburg försvann? Ryssland och t sin bundsförvandt plundras. Nederlage sagnade czaren mera än en seger. Så drog let Preussen med sig och prisgaf detseder nera åt segrarens vrede, ja aktade ej för of att tillsk. g en anpart ibytet; i Pilsit mottog det ur Frankrikes hand den reussisk-polska provinsen Bialystok. Vid den i Wien, som följde på slaget vid Vagram, fick Ryssland äterigen till present f Napoleon den österrikisk-polska provinen Tarnopol. bålunda blefvo alla det tranka kejsardömets krig en vinst för Ryssand på Tysklands bekostnad. När slutlien århundradets jätte kunde nå sjelfva tyssland med sin starka arm, lyckades ezaen förmå hel Europa att uppbjuda sina sta krafter för att rädda Ryssland, och det def räddadt: den franska Nilöfversvämninen, som visserligen var förhärjande, äfven en, men som dock var blott en mans verk ch snart skulle af sig sjelf sjunkit tillbaka nom sin flodbädd, drefs med våld undan, ör att bereda rum åt den ryska barbaröfersvämningen, som nu hotar att fördränka ch ödelägga heia vår europeiska civilisajon. I sina lugnare ögonblick har Tyskland jelf nogsamt insett det olycksbringande i e ryska allianserna, och jag har händelseis framför mig ett nummer af ?Augsburer Allgemeine Zeitung? för år 1848, der enna åsigt ganska lifligt uttalas. Hörom: Under de 23 åren från 1792 tull 1815 ar Ryssland gjort oss mera ondt då det ar vär förnämsta bundsförvändt, än då det ar allieradt med Frankrike emot oss. Uner de 33 åren från 1815 till 1548 finns det ke ett barn i Tyskland som ej vet huru rycket Ryssland skadat Tysklands frihet MS ag a ka