Aftonbladet – 28 juni 1864, sida 3

ättskallenbet och fromhet intill döden, uta? jemväl denna frid och goda vilja ibland menniskorna, som dess första förkunnare inäglade såsom dess vigtigaste grundval och entliga element. Hos Calchas saknades visserligen icke den eldiga energi och de okufliga instinkter, som tillhörde hans stam, Hans skaplynne var måhända ursprungligen lika obändigt och krigiskt som hans broders, men det hade blifvit späkt, sofradt, förädladt af hans religion, och emedan hans bjerta var ömt och kärleksfullt, återstod af krigaren ingenting annat än hans frimodighet, mannamod och nit. Omfattande sin broder med en sann tillgifvenhet, var det för Calechas utan tvifvel en källa till daglig sorg att se huru fullkomligt Eleazars grundsatser och handlingssält stodo i strid med den nya trons milda och heliga läror. För menskligt förstånd syntes det omöjligt att omvända juden från hans stora och enkla tro, att modifiera eller utrota den, att lägga något till eller aga något ifrån den, att i ringaste mån rubba hans tro på denna direkta tearki, vid hvilken han var fästad med tacksamhetens, tra ditionens, den nationella isoleringens och den medfödda racestolthetens bånd. En religion, som antager sanningens första stora grundvalar, gudomens allmakt och evighet, själens odödlighet samt belöningar och straff i ett lif efter detta, står redan på en fast grund, från hvilken hon har föga lust att låta förflytta sig: och i alla tider har juden, liksom i något mindre grad muhamedanen, varit högst obenägen att med sina egna stränga dogmer förena vår uppenbarade religions milda och kärleksrika läror. Fören karakter sådan som FEleazars var det yttre och handgripliga ceremonielet för hans gudstjenst synnerligen tilltalande. För honom var lagen, i dess strängaete och mest bokstafliga mening, den enda trogna vägvisaren för politisk verksamhet liksom för det enekilda lefvernet; och der dess börda var mäångdubblad eller dess stränghet stegrad genom traditionen, underkastade han sig