Aftonbladet – 28 juni 1864, sida 3

Han enligt sagas dom skall hänga Och som lindansarn i luften sig svänga. Och som ingen snara jag hade till hands, Att visa min fantasi i sin glans I Jag i procedurn en förändring har vågat : Och kämpen med träsåg söndersågat. r Direktören genmilte: Det var rätt bra, Stor heder och tack derför skall du ha. Ått ej du må blifva i synen mulen Och säga att du gått ut med Julen, För ditt arbete jag dig en guldpenning ger: Ingen dödlig skulle betala dig mer. Det fattades intet i din ära, Om honom du fick i knapphålet bära. Men guldet. gömdt uti klippans vrå. Dock är och förblifver guld ändå. — Nu ej du behöfver dig mer besvära, 4. du gjort mer än nog för din ära, Men här på hedersbänken i frid Du sofva kan din öfriga tid. — Nn reste sig Direktören i salen Och, som en dame man uppbjuder på balen, För den store skalden han bugade sig JOch bad om hans sällskap på ärans stig. Och begge anträdde resan tillsammans: Af hvarandras sällskap de hade stor gamman. Men när de kommit. det lyckliga par, Der en gammal bänk at idegran var, Bänksatte sig skalden så hårdt uti brädet. Att ännu hans bild synes qvar uti trädet. Och åter den vördige Direktör Sig med penningpungen skaffar gehör — Ty penningar har jag kunnat märka Långt mera än klubba och spira verka — Och sad: Jag har flere guldpenningar än — Fins här kanske någon mer god vän, Som sölat uti svart blod sina händer, Det honom till mycken ära länder. Då steg utur hopen en liten Seigneur Och läspade ljuft: Herr Direktör! Jag har hört utaf dem som drt Att det förargelse skall betyda, Att drömma om pengar, och det jag förstår. När man vaknar och inga pengar far. Men när jag vaknar ur mina drömmar 2), Som enligt ordspråket rinna som strömmar. Och det af klaraste vattenslag, Och genast i en guldpenning tag, Så stod det illa till med snille, Om jag mig derför förarga Nu till den bragden, som jag utfört — Direktören om Blanka visst talas hört. Fast många Herrans år före oss båda Hon månde i Svea Rike råda Hon utförde en mycket poetisk bedrift, Ty hon dräpte sin son, konung Eric, med gift. På det hon ensam måtte regera. Hon för långt lif honom ville kurera. Och den som lifvet oss gitvit har Med rätta det också i tar, I strid mot denna tappra hjeltinna Jag beslöt min första lager att vinna, Oeh på skådebanan i ridderlig glans Jag bjöd gumman upp till Hildurs dans. I Men var det icke hin håle till qvinna! Jag förmådde ej seger på henne vinna. Men som enligt den stora Boileaus ord Itt sorgspel dock alltid skall slutas med mord, Ar en större hjelte i pjesen förgången, ä sjelf, ty jag dräpte mig sjelf uti sången. — ktören genmi din biygsamhet År stor, men menar du jag ej vet. Att alla. som kommit att pjesen skåda, Du också dräpt, fast det skett af vada. På samfundets vägnar jag dig beskär En guldpenning. Se hur blank han är! Om lyckan. som stora män förföljer. En gång ock för d i molnen döljer: Då, leende åt den ösas svek, Tag din guldpenning fram och dermed lek! Men för att uppfylla all rättvisa. Så måste lik du öronen visa, Förrän du kan skottpengarne få I Och ditt rum i det svenska Pantheon nå. -— Knappt sista orden han utsagt hade, Förrn skalden stack fram sina öron och sade: Jag menar de här skol ka till, Om herr direktörn dem mita vill. l Sen konstdomaren öronen noga betraktat Och högsta priset dem värda aktat, Gaf han skalden sin penning; med mycken tack Han den genast hos sig i byxsäcken stack, Derpå förde han: honom så huld som en fader Till de stora Skaldernas Myriade Så vann han bänksäte på store mäns vis, Om icke stor ära, likväl stort pris. mar uttyda. Och åter den vördige Matador Unga snillen, fram ur sitt mörker besvor. Som i den magiska medeltiden, Då upplysningens sol i moln var skriden, En prest med silfver och guld i sin hand: Drog själar fram utur skärseldens brand. Mången man, som alltsedan han sk Blott protokoller och räkningar skri Och aldrig förr i sin lefnads dar Så noga betänkt hvad rimkonsten var. Om icke i spekulationens timma, Hur debet och kredit sig skulle rimma. I Nu, när han penningepungen sag, Blef alldeles omvänd i sin håg Och af dukaternas skimmer sig lärde Erkänna skaldekonstens värde. Men vid direktörens förförande tal Steg åter en skald allt midt i den sal, Och sade: Jag gick uti Lagerlunden När månen lyste på himlarunden, Der kom utur buskarne fram en man, Hvilkens uppsyn jag något misstänkt fann. I Som sade sig gå uti lunden och spöka Att i lagerskogen en krans sig söka. Hän hade i litvet deraf ofiert, Men döden kom på. honom litet för tvärt. Jag ville så ogerna menniskor döda, Derför jag månde mig nu bemöda Att förrn jag tog till den starka ton Bringa mannen med goda ord till reson Och sade till honom just med de här orden: Vi ha ej mer lager här i Norden, ; An som konsumeras till eget behof. ; Vi hafva ej flera lagerbärsträd, Än vi sjelfva behöfva att kröna o: Och att jag må rena sanningen Vi här myriader af skalder ega, Som uti den Svenska Akademien Vunnit pris för sin rimkonst i Poesien, Och mången bland dem dock lagern brister, Om han ej är filosofie magister; Derför min kära herr Silfverskägg Gack du i ro och i mullen dig lägg ! . Då den ädle Torqvato Tasso Höjde sin silfverstämma i Basso, E Och sade: Håll du din vältaliga trut, i Jag vinner ändå en lager till slut, i Fast jag ej är filosofie magister, Trots dig och Toscanas akademister. Då tyckte jag det var något för hvasst, Och i stället för svar i största hast isk tragedi i 3 akter af Per Ad. Granberg. reterare i kongl. landtbruksakademien. 2) Af Anders Lindeberg. TARDEEREES beslutit vända sis för att