Aftonbladet – 27 juni 1864, sida 3

ordet begagnades i språket) hafva presterna varit mera för än emot folkskolan, hafva just de företrädesvis främjat dennas väl. Iy visst är att i allmänhet hafva de yngre och äfvenväl de medelåldrige presterna gladt sig åt de blifvande frukterna af folkskolan (och den som hoppfullt gläder sig åt den blifvande frukten, den uraktlåter icke att plantera trädet), hvarjemte icke må glömmas, att mången gubbe bland presterna erkänt med Afzelius, att folkskolan är den vackraste ädelstenen i konung Carl Johans krona?. För öfrigt består icke svenska presterskapet endast af de prester, som man möter i svenska ständerförsamlingen, och ej heller uteslutande af ålderstigna män, hvilka önska sig sin lefnads eftermiddag så lugn och så mycken bevämlighet medförande som möjligt. Riksagspresternas antal förhåller sig till svenska presterskapet ungefärligen som ett till sjutio (1: 70) eller — låt så vara, om man vill — som 1 till 50, hvarvid likväl, med hänsyn till dessa mäns kända tankar om folkskolan, måste tagas i betraktande att ungefär hälften af dem, åtminstone i sednare lider, visat sig vara afgjordt folkskolevänliga; — och prester af den andra anförda kategorien äro icke särdeles många i jemförelse med hela presterskapet. Antagom dock att en fjerdedel af Sverges prester icke håller folkskolan kär. Häraf kan likafullt icke dragas den slutsatsen, att presterskapet ensamt bör bära skulden för dåligt folkskoleväsen; förutsatt att antagandet håller stånd, hvilket insändaren vågar, med åtminstone sin kännedom om många presters tankar om folkskolan, högligen betvifla, ty han är förvissad derom, att ett ännu mindre antal prester äro ovänliga emot folkskolan, än den antagna fjerdedelen af presterskapet. Artikelförfattaren omnämner folkskoleväsendet i Ofvansjö. Insändaren skall Plöna sagan?. Han vet en församling, der en okunnig och tillika högst omoralisk person i tretton år bibehölls vid folkskoleläraresysslan; — en församling, der först nu skolhus bygges och folkskolelärare anskaffas; — en församling, der en nådårsvicepastor förberedde uppförande i annexerna af ett högst behötligt skolhus, tomtplan utsågs, byggnadstimmer framkördes, men den efterkommande ordinarie pastorn lät saken förfalla och hvar bonde köra sin stock hem igen. — Detta vet insändaren, och han står för sina ord; men han vet ock att sådana fall äro högst enstaka, på samma gång han likaledes vet, att de gamla presterna på dessa ställen icke ensamma vore orsaken till dessa beklagansvärda förhållanden, ty folket, församlingsboarne, åtminstone flertalet, ville så ha det. Bör hela presterskapet nu klandras för sådant? — Nej! — Ty så väl de här omnämnda fallen, som det från Ofvansjö bekanta, och liknande andra, der de möjligen gifvas, äro dock undantag. Och äro de undantag, samt presterna dervidlag, hvilket äfven visar sig från Ofvansjö, hafva pätryck af församlingen, så må man väl icke påbörda presterna ensamt hela skulden till den låga ståndpunkt, hvarpå folkskolan här och der befinner sig, ännu mindre lägga hela presterskapet detta till last, ehuru gerna medgifves att, hvarest folkskolan icke står på så goda fötter som möjligt, dervarande pastor bör hafva drygaste delen i ansvaret för ett sådant menligt förhållande, alldenstund han har Jag att handhafva. Men denna lagen, som bör handhafvas emot de tredskande, — hvad kraft har den? Hos en utlefvad gubbe blir den kraftlös, såsom svärdet, huru skarpt det än är, blir oagnlöst i en maktlös hand; ibland skolrådets ledamöter kraftlös, när pastor, ordföranden, är ensam om sin mening; kraftlös ven när presten (pastor) står i obligationsrhållande till de myndige och maktegande och möjligen folkskolevänlige personerna inom församlingen, hvilket obligationsförhällande ofta förefinnes, eå länge närvarande presternas befordringsoch aflöningstt eger bestånd. I samband med ofvan sagda må sägas, att den framkastade meningen, att presterskapet skulle vilja hafva folkskolan utesluande till en läroanstalt för katekumeni, är ett påstående, som icke heller häller stånd, ehuru medgifves att en och annan prest fin-: nes, som icke vet bättre än att önska det kristendomsundervisningen vore nära nog den enda som i skolan föredroges, och att någon t. o. m. kanske har den lättjeunderstödjande beräkningen att naltvardsungdonens beredelse dymedelst skall gå lättare för honom. Hela presterskapet bör dock icke hafva skulden derföre att någon deriland finnes, som tänker endast armslångt och handlar endast fingerslångt. Hade den irade författaren till artiklarne Folkskolan och Presterskapet erfarit hvad insändaren hundratals gånger erfarit, han skulle ovilkorligen hafva dömt presterna något mil dare äfven vid sådant sitt pästående; ty: minst fem sjettedelar, kanske nio tiondedelar af allmogen klandrar ännu på det högsta, att barnen i folkskolan skola läsa annat in ?Guds ord?, och samma klander höres likaväl af dem, som icke äro s. k. läsare, som af dem, hvilka räknas till sådana. At allmogen kommer med ett sådant klander, det må ursäktas, ty den vet icke bättre, STENS Å NEAR RE