Aftonbladet – 23 juni 1864, sida 3

kelse väntade den framstående förmågan vid ewt festligt gille, och han bade derföre egnat sin mäktiga intelligens åt studiet af gastronömien och fubrikationen at qvickheter. Bortom honom låg Licinius, hvars manliga ansigte och ädla hällving bildade en släende kontrast mot deras som omgålvo honom, och hvilka alla, äfven Cesar inberäknad, behandlade honom med tydlig uppmärksamhet och aktning. Den gamle krigaren syntes emellertid något trött och alldeles icke i sitt element. Han kände afsmak för dessa långa gillen, som så bjert afstucko mot hans enkla vanor, och betraktade i sitt innersta hjerta hela sällskapet med ett godlynt, men mycket bestämdt förakt. Hans min vid banketten var derför densamma som han skulle haft om ban bade stått på post. Det var tråkigt och obehagligt; men det var en pligt som måste uppfyllas, lelt olika honom var Julius Placidus, som i dag hade denna öppna, glädtiga min, hvilken han så väl förestod att antaga, och som i detta ögonblick besvarade en kort, otydlig fråga af kejsaren (frammumlad med munnen full) med ett infall som kom la dem som sufio n honom att utbrisia i skratt, och älven på sjelfva Vitellius bleka onalste framkallade ett leende. Det låg tribunen synnerligen om hjertat att göra sitt sällskap så eftersökt som möjligt, och framför allt nit vinna sin kejserliga värds förtroende, Det är en s ild konst att vinaa framgång i säöllskapslifvet, hvilket man nödvändigt måste studera om man vill skörda lagrar på detta fält. Framför allt näste mun se tll att ehuru det man säger och gör tager sig väl ut, man dock alltid stänkes för att kunna söga och göra det ästre om mon ville. En verkligt populär man, ehuru omtyckt, bör dock alltid laga så att han år en smula fruktad, Julius PR dus excellerade i de Shöfviska svart, han kunde gifva uten ringaste tvekan eller fö, indring i stt ansigteuttryck: och ott bi