Aftonbladet – 23 juni 1864, sida 3

Poiitiska syndafall. ill Redaktionen af Aftonbladet! Den vidriga hin-ondes-litteratur, som un der de sednare åren uppblomstrat, visa oss nästan alltid en menniska, som sålt sir själ till djefvulen för att vinna dennes bi stånd under sin jordiska vandring: menni skan slutar alltid med att ängra affären. sedan hon skördat alla fördelarne deraf och söker på allt sätt slingra sig ifrån kon trakisbestämmelserna i hvad de röra henne: förpligtelser; men i denna strid, der satar onekligen ensam spelar rollen af hederlig karl, har jag åtminstone aldrig kunnat und gå att intressera mig mera för honom är hans förmenta offer. Ett paktum — ät också vara ett pactwm turpe — har i ve derbörlig ordning blifvit uppgjordt: men. niskan har åtnjutit alla de beumgade fördelarne deraf, och rättskänslan uppreser sig emot att se till och med en allt för lättrogen fn bli skamligt dragen vid näsan. Om detta eger sin giltighet under dylika ?undantagsförhällanden?, så måste väl et! kontrakt mellan menni och menniska eller mellan folk och folk vara ännu mera bindande. Något slags aftal har varit uppgjordt mellan Sverges och Danmarks regeringar; det närmare förhållandet dermed har diplomatieu försigtigtvis behällit för sig elf, emellertid är det till och med antaget, ja veterligt, att kontraktet aldrig blifvit undertecknadt; deremot lärer det numera knappast för någon kunna vara tvifvel underkastadt, att ett aftal egt rum, hvari Sverge insatt sitt ord — i förlitande hvarpå Danmark i vissa afseenden handlat såsom det gjort; och frågan reducerar sig derhän, om det var Sverge värdigt att lemna sitt ord oinlöst derföre att dess förbindelse icke hann undertecknas af dess ofiisielle löftesman, dess politiske förmyndare, innan denne fann för godt att af en eller annan orsak slå hela affären ur hågen. Man må vara den varmaste skandinav eller den afgjordaste antiskandinav, såtror jag icke att den frågan kan besvaras på mer 1 ett sätt af någon, som har sinne för den simpla och enkla satsen, att ärlighet varar längst... Mången kan vara, och är i sjelfva verket, missnöjd med att affären inleddes, men sedan den en gång blifvit inledd och bragt till den punkt, dit det numera är Pen ge allmänt d hemlighet? att den hade kommit, så måste hvarje ärlig svensk man fordra, att man går i botten med affären — den må nu lemna vinst eller förlust: den ken hade bort b nas förut — och icke er slingra sig ifrån den genom ömklig advokatyr. Om dessa inkonseqvenser? också skulle anses lofliga af den högre politiken och den högre tinansen, så äro de lock, Gudi lof, ännu allt för magstarka för tt kunna smältas af det redbara och ordhålliga svenska folket. Den Manderströmska politiken mot Danefter Fredrik VII:s död — en måda öfversedd, men bestämdt försämrad ipplaga af Napoleon II:s italienska politik — har nu, tyckes det, efter alla sina krokängmetoder stannat der hon ill sluts måste stanna — i stöpet. Hon nes nu stå alldeles rådlös och handfellen, dan hon komprometterat oss på alla håll, — inför oss sjelfva, som nu sent omsider nse hennes rätta halt, inför Danmark, som inner sig sviket i sina rättmätiga förväntingar, inför Europa, som alldeles ignore-: i en fråga, hvilken dock, sedd från ståndpunkt som he rör Oss så ra. Kan hon trö: er ullt detta! ned bifallet af den qv som här i! andet ännu icke tröttnat att qväda hennes of, så r det henne visserligen välunnadt;! ven säkert är, att de ifriga hoffrisörerna, red allt sitt goda handlag för det ädla yret, med all sin skicklighet i konsten att! f några glesa hår krusa ihop små söta; dock icke lyckats att ens för del vagaste ögon dölja det betänkliga mån-; senet? vader frasernas tupt. Den, som: srifver dessa rader, tror icke att det kan; nnas någon, som älskar sitt fädernesland ppriktigere än han; men han tvekar, om an ej, helle än att se Sverge spela sin uvarande roll, borde önska det vara i Danarks ställning — Danmark, som sviket; i alla håll är nära att digna under tyng-; en af sin börda, men som i en tid, i edrad och förförd genom dyrkan af vålet och framgången, icke har behöft se ra ir att bli aktadt och beundradt, — Öeh etta är icke något lättsinnigt utkastadt! d, utan det dj vr: ty om ickel 1 häftig stöt vi rt domnande ! utionellia lif, s det fara värdt, att det. ideles förtvinar under verkningarne af det ngsamt dödande opium, som, säkert i allj. ilmeniug, ingifves oss al en diplomati. ! vilken tyckes anse för sin högeta un yoift! t bereda folket den nceya tvekan böt il FCT I REPA Uva lyckan att it I ljullig elumms glömma tidens oro och!