Aftonbladet – 23 juni 1864, sida 2

Esea höll just på att sätta ned bägaren, som han nyss hade tömt, och hans ögon hvilade med ett omisskännligt uttryek a beundran på den midtemot honom hängande taflan, då rasslandet al förbänget kom honom it se sig om. Det fanns nu icke längre någon dragningskraft i den hoppande nymfen eller den bländande förtrollerskan; den höga Juno, den visa Minerva och den leende Venus nvd sin gnistrande gördel voro med ens trängda i skuggan, Vuerias bild var icke längre rummets mästerstycke, ty der i dörröppningen stod Valerias egen, lefvaude gestalt. Esea sprang upp, och stodo de nu, dessa båda ädla typer uf manlig och qvializ skönhet. betraktande hvarandra, i det försmältande skenet -— värdinnan och hennes gäst — den törnäma damen och slafven — den angripande och den anripna. KAPITLET XII.