Aftonbladet – 23 juni 1864, sida 2

Situaiionen. Vi hemta ur en främmande tidning fölande betrakselser öfver den politiska ställsvingen och de konsiqvenser, hvartill den synes leda 7Europa ar icke i mannaminne befunnit sig uti en me. norm situation än den, som blifvit skapud genom öfvergången från den gamla pohtiken till den nya. Vi stå på den punkten, då den förstnämnda, som ej längre har representanter på tronerna, men väl ännu anhängare bland vissa länders statsmän, måste sträcka gevär för sin j definitift segrande motståndare, såvida den icke föredrager att gå hädan i sotdöd och fredligt lemna fältet åt det nya. Detta alternativ framstår med hvarje dag allt klarare för dem, som kunna begagna sina ögon; med hvar dag närmar oss omständi hete nas och faktas makt till det ögonblick, då det för hela Europa blirt fred genom kongressen eller krig i trots af konferensen. För att nämna blot. en enda af de brännande frågorna, som hvart ögonblick kunna draga kriget med sig, så ser man den elfte af Londonkonferensens sessioner — den, som skulle aigöra om slutet på eller förlängandet af fiendtligheterna I mellan Danmark och Tyskland — blifva I uppskjuten dag från dag, och hvadan dessa :uppskof? hvadan denua tvekan? Tveka vmakterna, sedan de samtyckt till uppandet at Londontraktaten, som de förut örklarat sig vilja upprätthålla, sedan de samtyckt till en parhel styckning af Danmark, hvars okränkbara iutegritet de högtidligt proklamerat — tveka de att fullständigt uppoffra denna stat eller med att fatta ett ar dessa identiska beslut, för hvilka Tyskland, som i det fallet vore reduceradt till Preussen ensamt, skulle vara tvunget flagg? De äro, rent ut sagdt, uppoffra Danmark och att ; något ausvar. Och hvarför äro ikläda s de rädda? Emedan, antingen de uppoftra Danmark eller va sig något ansvar, kriget blir en följd af deras beslut — kriget eller den napoleonska kongressen. Om Frankrike :ch Ryssland icke i det sista mötet antaga den energiska hållning, som kabinettet i London oupphöriigt begär af dem, skola fiendtligheterna auyo börja dagen derefter. Men då blir det omöjligt för England — som först har rådt Danmark att motstå Tysklands billiga fordringar och sedan tillstyrkt Danmark att göra stora uppoffringar när Tysklands fordringar upphörde att vara billiga -— det : lir omöjbgt för England, säga vi, att vara en likgiltig åskädare af denna stora orättvisa, detta stora missbruk af öfvermakten och att med hviladt ge Danma och Tysklands konstituerande makt af första rangen. Det blir nödsö att deltaga i striden, drottningen I blir nödsakad att vika för engelska natioI nens harmsna röst. ) När Evgland ingår i striden kan det såsom sjömakt eudust angripa Tyskland på lÖstersjön och Adriatiska hafve Menar man, att de åndra makterna skola förblifva ointresserade äskådare när kriget väl har börjat på dessa båda yttersta punkter at Europa? Sve kommer att bli den första, sig på Englands sida, och man kun svårligen smickra sig med, att de engelska kanoner, som i Adriatiska hafvet riktas emot Österrike icke skulle framkalla en resning från venetianarnes sida, och i följd! deraf hela Italiens deltagande. Man finner alltså, att makternas öfvergilvande af Danmark icke kommer att förebygga kriget. lAnsluta de sig deremot till de förslag. som gjorts af Londonkaubinettet, hvilket, som; det synes af en artikel i Daily News, uppmanar dem till et bestämdt och gemenysklands öfverIsamt uppträdande emot I drifna tordringar, så är det troligt. att sist-nämnde land slutligen skall gilva efter. I Men är väl en sådan anslutnin nolik Ifrån deras Derom är just frågan. Och deruppå kon det i alla fall vara tillåItet att tvilla. Ryssland, som blott har ett. indirekt intresse 1 frågan, skulle möjligen: licke ha någonting emot att ansluta sig till lett energiskt uppträdande för det fall, att: lett sådant uppträdande vore gemensamt, i men för att det skulle kunna bliva detta lär nödigt, att äfven Frankrike auslöte sig i deriill. Men Tnuillerikabinettets officiösa organer ha alltför ofta. för 0ss upprepat, alt frana regeringen visserligen är gynusamt stämd ; för hvarje förslag, som kan åter den emellan de krigförande, men icke vill, jätaga sig något ansvar, för att vi icke skulle finna oss föronlätna att efterforska orsaken; ; till denna vytterliga tillbakadragenhet. Man begriper denna tillbakadragenhet och dess: orsak är lätt att uttinna. Då kejsar Nai poleon III föreslog kongressen, hvilken makt, ilket kabinett var det väl då, som förI hindrade, att förslaget som i första början gynnsamt npptogs af hela Europa, icke kom. j ull stånd? Det var Londonkabmettet, hvil-; ket som man torde erinra sig genom grefve I Russes Organ formelt och bestämdt satte. I sig deremot. ,rvilket intresse kunde väl lock Frankrike nu hafva a. hlelpa nämnde lock Frankrike nu hafva av lelpa nämnde! kabinett utur den vånda, hvari det Om mit genom att vilja förhindra Frankrike! från en berättigad framgång. Allting ända till den engelska politikens hållning och I I mi pp har bidragit till att ådagalägga:! I nödvändigheten af kongressen, som om hänI dels je! ade velat bek E