Aftonbladet – 20 juni 1864, sida 3

heten existerar missnöje blott i enstaka byar; men ingen hindrar de missnöjde att utvandra, ifall de finna sig så illa styrda i den danska monarkien. De utgöra 1 intet tall någon nationalitet, utan blott ett upp: roriskt parti. Med afseende å Holstein är saken annor. lunda beskaffad. Tyskarnes ifver att lös rycka detta hertigdöme låter sig förklaras, om de ock i de flesta hänseenden stå på er oriktig grund, då de med tillhjelp af Hol. stein vilja skaffa sig en flotta. och gilva en. hetssträfvandet en duktig knuff framåt. Holstein hörer dock under alla omständigheter till tyska förbundet, som alltid kan åberopa. att Londontraktaten kommit till stånd utan dess samtycke. Man skulle visserligen 1å svårt att visa, det ett sådant samtycke förut vid likartade tillfällen ansetts nödvändigt. och ansvaret faller dessutom icke på Danmark, alldenstund det var just Österrike och Preussen, som förklarade någon förfrågan hos förbundsdagen öfverflödig; men då man nu en gång förbigått Tyskland, skulle det för hela den del deraf, som ligger utanför Österrike och Preussen, vara en stor upp: rättelse, om en högtidlig traktat, hvaruti fem stormakter haft del, för dess skuld och med Europas goda minne upphäfdes. Om allt ginge rättvist till, skulle Danmark få ersättning; men derom kan icke bli fråga, och man måste hitta på en lösning, som stämmer öfverens med billighetens fordringar. En sådan lösning gilves genom Holsteins afträdande till Tyskland, på vilkor, som betrygga Danmarks framtid, och derpå bör Europa ingå. Slesvigs delning efter nationaliteter skulle vara det mest orättvisa afgörande, hvad som än säges för att öfverskyla saken, och det är blott en rimlig fordran, att Tyskland, till ersättning för det stora ofter Danmark gör genom att afstå Holstein, likaledes afstår från Blesvig. Konferensen synes emellertid icke ämna slå in på denna väg. De tyska makterna, hvilka icke heller nu hafva visat. hvad de klaga öfver, hafva fordrat hela Slesvig och Hoistein, först i en personalunion med konungariket, derefter alldeles skildt derifrån. hvilket i verkligheten kommer på ett ut. De neutrala makterna läto Londontraktaten falla, då Tyskland nekade att erkänna den, och framkommo derefter med ett förslag om att dela Slesvig vid Slien, hvarigenom Tyskland skulle vinna ett område med 119.000 invånare. Till förmån för detta förslag anför man, ett Danmark får behålla de blanade distrikterna. att det kunde inkorporera hela den del af Slesvig, som skulle alla på dess del, att Tyskland skulle mista ll orsak till inblandning, och att den rtelucerade staten ytterligare kunde betr) 3 senom en siags europeisk garanti. Ja, så;er författaren, det är den ljusa sidan af rslaget; men det har ock sina stora beänkligheter. -She-linien lemnar ingen beryggande militärgräns; skallen delning s! Danmark ha HEcekernför ister, och i vester besitta de vattendrag, enom hvilkas ölve mning Dannevirke irkas. Det territorium, som då til-land, skulle sätta det i be i ommer beständigt till det 3 , säger författaren, att naturen sjell vifvit Danmark Bidern till gräns. Denna! lod har sedan Carl den stores dagar ut-; jort en at de folkgränser, som sednare tilers statskonst nödgats respektera. De gamla: idinaverna förskaffade sig ett naturligt örsvar genom att låta stora sträckor ligga ide mellan dem och deras grannar; landet nellan Dannevirke och Eiderm var således ut nästan helt och hållet obebodt gränsditrikt, och man finner der ännu hela detj vattensystem, som var nödvändigt för den lansk-tyska gränsens försvar. Erter den vändning sakerna tagit, yttrar örfuttaren slutligen, går Danmark en mörk ramtid till mötes. Icke heller Tyskland har! lågra lysande utsigter; ty det har blott allt ör tydligt visat sig, att kriget mot Dannark ingalunda gjort slut på det inre spli et. Striden mellan förbundsdagen och Preusen är mera förbittrad än någonsin, såsom un officiel akt från Bismark kungjort för eerlden: förbundstrupperna och de tyska; tormakternas armer betrakta hvarandra ned misstrogna ögon, hvarje order som utår från Berlin vittnar om Preussens eröfingslystnad, den mellanstaterna på inga vilor vilja tillfredsställa, och Österrikes förägenhet har blifvit större än någonsin geiom förslaget om en allmän omröstning i lolstein och Sydslesvig. Tyskarne skola ända om hem frår fälttåget emot Dannark med det gamla hatet i hjertat, oakadt preussarne och österrikarne mött hvarnära på valplatsen med broderstecknet från S13, och den obetydligaste anledning kan alla bröderna till vapen mot hvarandra, nedan Ryssland står hotande i bakgrunden ned sina fordringar på den Gottorpska deen af Holstein. För Europa är en sådan ramtid allt annat än betryggande, och tanen derpå borde innehålla en stark upp-j naning till dess statsmän all till ytte gonblicket visa den fasthet och matta som äfves, om striden mellan Danmark och kland skall bringas till ett slutligt och ättvist afgörande. i ad — likväl icke så helt och hållet dold