Aftonbladet – 20 juni 1864, sida 3

PAck ja, de goda gamla tiderna !? utbrast Öarses, ännu alltjeomt med samma låga, entoniga röst. ?Ja, de goda gamla tiderna ! upprepade Damasippus; och de båda skurkarne började, med armarne öfver hvarandras axlar, att vandra fram och tillbaka i yttersta ändan af salen, under utbytande af spefulle anmärknivgar öfver den hop, hvarmed densamma var fylld. j Tribunens hus ver det mest fulländade i sit elag uti hela staden. Liggande enstakt och omgifvet af en mur och en trädgård. förenade det ett palats prakt med en enskild bonings beqvämlighet och afskilda läge. De dyrbaraste och smakfullas:e prydnader voro anskaffade af Placidus för att förhöjer prakten i hans boning. Allt hvad konsten hade ypperst hängde på hans väggar, stod i pittoreska grupper uti hens rum eller låg i rikt öfverflöd på hans golf. Förhängena, som utestängde hans sofrum från allmänhetens blickar, voro af broderadt rödt siden, välda i Asien, och förmodligen tagna såsom krigsbyte. Sjelfva golvet i salen var af den rikaste mosaik, i fantastiska mönster och inlagdt med guld. Då morgonen grydde, började det trampas af en mängd fötter. Ingen man af hans rang hade en så talrik uppvaktning som Julius Placidus. Bland den massa. som nu trängdes derinne, kunde man urskilja män från alla trakter, af alla klasser, yrken och karakterer. I olikhet med Licinius, som endast hade sin karaktersfasthet och omutliga rättsinthet att tacka för sitt inflytande, försummade tribunen intet tillfälle att förvärfva sig anhängare genom att fästa dem vid sin person med egennyttans och förhoppningarnes band. De inströmmade nu som bäst genom de breda, öppna dörrarne, och mean den rymliga salen var nära fylld, hvimlade portiken och sjelfva gatan derutanför al en mängd personer, hvilka alla hade något att begära eller hoppas af tribunen. Här bar en målare sin tafla omsorgsfullt inlindad i lemningarne af en gammbel kläd