Aftonbladet – 20 juni 1864, sida 3

ning, att de skulle utöfva ett afgörande inflytande på allmänna opinionen i Frenkrike och franska pressen, så framt icke de franska publicisterna, trots sin välvilja för Danmark och sin alvoghet mot Tyskland, hade en oötvervinnerlig afsky attsätta sig in uti enskilda punkter af en fråga, hvilken för dem eger intresse egentligen blott så till vida, som den står 1 förbindelse med kejsar Napoleons planer att kullkasta de sista lemningarne af det gamla politiska systemet i Europa. Franska regeringens hållning bidrager säkert också till, att den officiösa i pressen betraktar en delning af Slesvig såsom den mest praktiska lösning, och med denna eventualitet för ögonen föga bekym-Irar sig om hvad som kan invändas deremot, vare sig från rättslig eller politisk ståndpunkt. Men oaktadt hr Geffroy ej haft tilltredsställelsen att se sitt lands regering antaga de grundsatser, han beständigt örläktat, förtjevar han icke desto mindre I tacksamhet och erkänsla för sin verksamhet, ;loch detta ännu mer i en tid, då danska förhållanden af ljumma vänner behandlas I med en ytlighet, som gränsar till det otroI liga, samt af hatfulla fiender öfver all måtta I förvridas. Hr Geffroys artikel är alltför vidlyftig att här fullständigt återgifvas, och innehåller I dessutom åtskilligt, som vore öfverflödigt Jatt anföra. Vi inskränka oss derföre att angifva dess vigtigaste momenter, och vilja dertill foga några enstaka citater. AngrepDå på Danmark är, enligt förf:s mening, ästa beviset på det tillstånd af osäkerhet, som råder i Europa, sedan alla tidigare allianser blifvit upplösta; ty eljest skulle diI plomaterna ha lyckats förebygga uppkomI sten af ett krig ur en fråga, hvaråt de under femton ärs tid egnat synnerlig uppmärksamhet. Reaktionen har nu emellerItid inträdt, i det de europeiska makterna sett sig nödsakade att träda tillsammans till en konferens, och att England haft en väI sendtlig andel deruti, följer helt enkelt af dess ställning till Danmark. Det har två stora synder att försona, öfverfallet 1807 samt Norges skiljande från Danmark, och: danskarne hafva ock beständigt, trots alla bittra hågkomster, förnämligast riktat sina blickar ditåt. Under kriget 1848 sökte danska regeringen först bistånd hos kabinettet i London, men lord Palmerston förnekade, att den för Slesvig gifna garantien kunde I tillämpas, ehuru tyskarne redan hade öf-j versvämmat Jutlond, samt föreslog först hertigdömets frånskiljande och sedermera dess delning, hvareiter han slutligen hamnade i Londontraktaten, som likväl först af Toryministeren beseglad År 1860 visade Davmark äter sin förtröstan till England, då det antog dess bemcedling, och lord RusI sell missbrukade detta samtycke till anställande af en hop experimenter, hvilka nådde sin kulminationspunkt i depeschen af den 23 September 1862, enligt hvilken danska monarkien skulle splittras i fyra delar. Då denna vackra plan, som ej rätt väl behaa . ne a d a I gade Frankrike och förkastades af Sverge, i mäste öfvergifvas, tvingade lord Russell Danmark till den ena eftergiften efter den andra, utan alt kunna förmå Tyskland att antaga ett enda förslag, och detta ehuru han I slutligen dref oförsyntheten derhän, att rent al förbinda sig att tvinga Danmark till upphäfvande af Novemberförfattningen. 7 we kand NM Å PGenom detta uppträdande haiva fel blifvit begångna. dem England är förpligtadt att! godtgöra, yttrar författaren. 7En stormakt, som slår sig på att gilva råd, förbinder sig med detsamma att hjelpa dem som deraf låta sig ledas. Denna sak är så allvarlig, att en olycklig ufgång skulle skada det britiska kabinettets anseende: och om en sådan olycka inträffar, kan ingen veta, huru mycket det skulle vilja offra för att finna ett tillfälle att återupprä sig inför allmänna opinionen. Det skall kanske nödgas börja ett nytt krig i Europa, till godtgörelse för att det icke förstått att begränsa eller förebygga det nuvarande kriget.? — Men icke blott engelska regeringen är intresserad af att upprätthålla Danmark, äfven engelska folkol måste känna sig kraftigt uppmanadt att verka i samma riktning, om det ej skall få en ny konkurrent på hafvet uti en tysk flotta. Till ursäkt för Frankrikes uppträdande kan anföras, att det icke kunde blanda sig i striden utan att vara redo till ett krig, och att då på en gång skulle utbrustit en verldsstrid, som det under nuvarande förhållanden varit betänkligt att framkalla, medan England deremot icke skulle halft ågon synnerlig risk af ende monstration till sjös. Det vore förspild möda att undersöka, huruvida Tyskland skulle fallit till föga, i händelse vestmakterna varit eniga och uppträdt gemensamt. En sådan enighet har nu icke egt rum, och Frankrike har i alla händelser den fördelen, att kunna deltaga i konferensen med alldeles fria händer; ty det har aldrig sökt skrämma Tyskland med hotelser utan allvarsam mening, och har lika litet gifvit Danmark falska löften eller närgångna råd, liknande maktspråk. Denna ställning kan emellertid icke medföra någon förändring deruti att Frankrikes inflytande på Kontinenten måste försvagas, om Tyskland gör eröfringar på sina svagare grannars bekostnad; och dertill kommer att Danmark, KNEKT ATEN SSSK SDR LIK TATA LAS FSVISS SEN