Aftonbladet – 18 juni 1864, sida 3

-Jicke är en lugn, på sakkännedom och hållbara .Jekonomiska principer grundad öfvertygelse, utan snarare en genom agitation uppväckt feber i sinnena — lik all annan af agitationen uppblåst meningsstorm, välment till sitt syfte, men oklar, opraktisk och om möjligt vore fallen för terrorism, Insändaren har ock uti Wester-Norrlands landstings underdåniga skrifvelse tyckt sig finna spår af en dylik sinnesstämning, då der finnes omnämndt såsom en nästan beklaglig omstänI dighet, att det icke kunnat förekommas (sie!!) att ej (2) äfven i landstinget elementer af sågverksintresset banat sig inträde. Det motstånd mot en icke särdeles betydlig majoritet, hvilket vid landstinget lät sig förmärkas, och de reservationer, som emot majoritetens beslut algåfvos, betecknas således här inför tronen helt enkelt såsom blott och bart grundade i detta intresse, j som till och med antydes hafva velat, fastän det ej kunnat förhindra att flertalet af landstingets ledamöter vitsordat och intygat det som landstinget funnit sant och rätt. Hvad ondt eller godt sågverksintresset gjort Wester-Norrlands län skola vi sedermera söka belysa, men nog torde landstinget och dess sekreterare ändå blifva skyldige bevisningen derom, att detta intresse, som docl utöfvar ett öfvervägande inflytande så illa förbrutit sig, att hvarje element deraf borde, såsom otvifvelaktigt meningen i de ofvan citerade orden är, helst utestängas från länets representation. Detta låter väl terroristiskt. Den vid allt ensidigt ifrande herrskande oklarhet i begreppen, som förblandar saker, som i sig sjelf äro skilda, igenfinnas ock uti landstingets motivering af den underdåniga skrifvelsen. Några beklagliga förhållanden i folkoch kanske ännu mera i tidslynnet, såsom lättsinne, njutningslystnad, slöseri och oförstånd målas här ganska patetiskt. och insändaren vill icke neka, att dessa drag kunna framhållas från WesterNorrland såsom från alla andra orter, då man nödvändigt för ändamålet vill hafva dem fram, ehuru han skulle önskat att länets första landsting, med den sakoch ortkännedom det obestridligen bör ega, funnit skal att inför tronen med mera kärlek måla det folk, som tinget representerat. Men icke finner insändaren i allt detta några motiver för så beskaffade åtgärder, som landstinget af Kongl. Maj:t tyckes begära, än mindre några, på statistiska fakta, rörande kultur och industri inom länet, fotade grunder, som kunnat vägleda regeringens omdöme vid bestämmandet af beskaffenheten utaf de sökta åtgärderna. Hvar och en inser nog, att meningen varit den, att på den skogsafverkningsrörelse, som bedrifves inom länet, skylla alla ofvannämda fel och brister hos allmogen, ja till och med sådane händelser som att jorden i saknad af gödning icke gifver skörd (Cliksom skogen gödde åkern); dock torde ingen, som eger förmåga att med nyktert och oförvilladt omdöme skärskådaj en rent ekonomisk fråga, låta sig åf dessa målningar förledas att godkänna ett resonnement. .: hvars innersta innehåll, sedan de retoriska prydnaderna blifvit afklädda, blir. intet annat änl, detta: om man vill undvika faran, för fattigdom : inom en ort, så bör man vakta den orten för lif-. lig rörelse och starkt tillflöde af penningar. El-. ler måhända landstingets majoritet är så radikal att den, i öfrigt erkännande nyttän åf rörelse! och penningomsättning. blott med den penning, . som inflyter för Skogsalster, förknippar någon l: särskild förbannelse, såsom man någon gång gjort med den vin: as på bränvinshandtering. Då insändaren likväl icke kan an-; taga detta sednare, så kan han ur hela motiveringen icke draga fram någon annan allmän sats än den r Denna s ts är icke By och insändaren är ingalunda oktipnig derom, att dess anhängare, afl. tan för att inför sig ställa den sådan den är id 7 hel skrud åf såkallade mo a resonnementer att inkläda den i. Det vanligaste afdessa. hvilket ock-landstinget gjort till sitt. lyder: Folket kan i allmänhet icke hnshålla. ju lifligare affäre; ; s l ( t s rörelsen. blir. ju mera dtätta tillfällen till förtjenst och förvärf bliiva. desto mera väckes och eggas lust ; till njutning af lyx och vällefnad. så att den lätt! förvärfvade penningen försvinner lika fort som s den kommit o. s. v: Det har ock intet enda af; de steg, som den TIagstiftande och förvaltande å makten under de sednare tiderna tagit framåt il; en friare riktning och som haft ett förr knappt:; anadt välstånd 1-landet till j 1 mötas af dylika invändningar, I derna till befrämjande af näringsoch handels-, friheten samt till anläggandet af jernvägar och 1 andra förbättrade kommunikationer. Aldrig ha röster saknats som ropat: ju mer frihet och rö-g a t s t 5 Vv l s d relse, ju mer förderf, och insändaren är viss derom, att om t. ex. Wester-Norrlands landsting skulle vilja lägga sig kraftigt vinn om genomförandet af någon större förbättring af kommunikationerna inom länet, så skulle allt hvad andragas kunde om nyttan af rörelse, hos flertalet mötas af den invändningen, att vinsten blefve ingen annan än den, att den lättförtjenta penningen på yppighet och vällefnad hastigt förslöses. Kanske är det till och med troligt att-de innas, som om tidsenliga kommunikationsanstalter vilja våga samma omdöme som de af landstinget godkända motionerna uttalat om skogarue, nemligen att de skulle blifva upphofvet till flärd och förderf och förförelsemedel att, på be1 kostnad af den lättköpta enfalden bringa i nå-lf fra få enskildas händer ett välstånd, som borde 3 omma många till del. k Nu vittnar likväl erfarenheten om alla dessa lt med så mörka förutsägelser emottagna både lag-1 stiftningsoch förvaltningsåtgärder, att man förblandat förhållanden, som böra betraktas och l normeras hvar för sig och med hvar sina egnal; medel, då man af omsorg om enkelhet i lefnads-4 sätt och vanor velat hämma den naturliga ut:t vecklingen af affärsrörelse och industri inomlandet. Den ekonomiska lagstiftningen och för-e valtningen kan icke moraliskt förbättra medbor4 gare, omden än aldrig så hårdt tilldroge allal sc möjliga band, som kunna stå den till buds. Pål; sin höjd kan den urvägenrödja hinder för med-! borgares moraliska utveckling. Insändaren ärt öfvertygad att, om än Kongl. Maj:tskulle vidtaga P t n h 1 ti a g s de allra kraftigaste restriktiva åtgärder emot skogsafv erkningen, de personer, som äro fallne för att anse spridandet till allmänheten af med: len till någon beqvämlighet och njutning af det timli oda såsom absolut förderfligt, ändå skola ega skäl till samma klagan öfver lyx och väl lg lefnader. Det är icke blott från de skogsafverkande bygderna, utan äfven från bygder, der ingen skog finnes, som denna klagan förspörjes af dem, som, i den öfvertygelsen att nuvarande ti tidsriktning är den sämsta som varit, se medj. saknad på förflutna tider och. de förhållanden a om derunder egt rum. Lefnadssättet är ocksålrn indradt. Till sjeltva lappens koja ha trängty a k D lefnadsbehof och vanor som för några decennier sedan der voro okända. Här är icke nu meningen att ådagalögga, huruvida denna Tri allmänna förändring är till det bättre eller tillly det sämre. : De finnas dock som äro böjda att fråga, med f hvilken rätt samhällets bildade och tänkande leI i. damöter, som taga de allmänna angelägenhetere na om hand, söka att förneka den stara allmän sj heten rättigheten att utvidga sina lefnadsbe-!yn hof nti samma proportion som :de bildadely sjelfve utvidga den. Ållenast det må blifva utgdt, att det synes väl, huru föga djupt man kt i saken, man inom ett län yill på en illfället oblidt bedömd industrigren skylla ett förhållande, som existerar öfverallt. Med lika fog synes man: ock kunna t. ex. på jordbruket skylla den allmänt bekanta lUefnad