Aftonbladet – 18 juni 1864, sida 3

de stora kapitaler, som af skogarne hitlockats till upprensning af våra flottleder, voro fullkomligt värdelösa, medtagits på förbättrande af de skogsegande hemmanens moderjord, utdikande af kärr, nyodlingar och andra jordbruksföretag, hvarigenom hela stora byalag och nejder, som utom dessa kapitaler svårligen haft någon ljus framtid att: motse, blifvit ifrån armod och försoffning med allt deraf härflytande både timligt och moraliskt elände inom två å tre decennier försatta i välstånd och oberoende. Han har sett mångtaliga tillfällen till arbetsförtjenst beredas den medellösa arbetaren, som visserligen derigenom blifvit mera dyrlegd än under de berisade förra tiderna, men också mera sällan med hustru och barn fallit fattigvården tilllast. Han har sett bygd bruten, der förr var skog, och marker, som för 30 år sedan voro öde, nu gifva v öd åt en stor del af den märkliga tillökning, som länets folkstock under tiden fått. Han har sett ar2 !en af odlad och skördbringande jord på sina stältor mångdubblas och vågar det påstående, att de-:smma i allmänhet taget öfver hela länet försurats, likasom den allmänna välmågan tillväxt och blifvit vidsträktare spridd efter tidpunkten för den egentliga trävarurörelsens uppkomst. Men ins. har ock sett Norrland förr än landstinget var och förr än skogsafverkningen började, och hvad han från den tiden minnes, kommer honom icke att önska tillbaka den tiden, då inga sågverk funnos, inga skogar såldes och ingen vällefnad förspordes. Ty då stod så till i landet att i aflägsnare bygder, som nu nästan årligen få glädja sig åt korn och kärna, härjades åkrarne vanligen två år af tre utaf frost från de kärr som numera äro utdikade. Rörelsen var obetydlig, konkurrens fanns knappast, hvadan ock spanmålen stegrades till så höga priser att nöden bragte i några få enskildes händer ett välstånd som kunde sägas vara suget ur den fattiges armar. Men tror landstingets pluralitet att nuvarande skogstilläng inom länet beror derpå, att skogarne då för tiden sparades? Nej, tvärtom. Just i de skogiga trakterna måste allmogen, hvars åkertegar då kanske med mera skäl än nu kunde kallas fattiga, sedan skörden bortfrusit och i saknad af alla tillfällen till arbetsförtjenst, bark till bröd. Och de träd som för detta än mål fälldes, voro icke mogna bjelkar och block, utan ungtrin af ungefär 6 å 7 tum vid roten, ty endast dessa hafva bark som är användbar till nödbröd. Huru många flera träd åtgingo icke då för att bereda bröd åt ett hushåll än nu? Det är nog säkert att den tiden fanns ingen vällefnad att klaga öfver, men säkert är ock, att en skogsförödelse i ordets egentliga bemärkelse då pågick. värre än den nu öfverklagade, som jäst erföre, att den är föremål för -handelsspekulation icke tillåter afverkning af annat träd än sådant som bär flottningsoch skeppningskostnad. Men den förödelsen kunde icke blifva föremål för någons afund och den slapp derföre blifva föremål för agitationer. Må dock en hvar döma, hvilketdera bättre är: det nyss omtalade sättet att använda skogen och nöd i landet — eller den nu bedrifna trävarurörelsen och: välstånd i-landet. Väl säger landstinget, att ?skogshushållningen utgör en näringsgren, uti hvilken. i anseende till dess omiätliga inflytande på landets framtida välstånd, statsmakterna måste genom lagstiftninens inskränkande ingripa, såvida ej åt efterommande endast förstörelsen skall lemnas i af; men det är ej rätt godt att förstå hvad med detta kategoriska omdöme egentligen menas. Någon allvarlig farhåga, att länet skulle blifva utan sitt nödvändiga behof af skogsalster lärer icke kunna hysas, då tydligen visas kan, att med en ordnad hushållning. hvartill otvifvelaktigt : ået egna intresset skall utan kraftiga lagbud leda hvarje skogsegare, då skogens värde numera blifver allmänt kändt, den närvarande tillgångeh me-gifver afverkning för all framtid, både till husbehof och afsalu i samma skala som hittills inom de orter, som eg skog. Att deremot icke skogegande orter blifva tvingade att för sina behof underkasta sig det pris som betingas af konkurrensen lärer icke kunna anses såsom någon landsolycka. Menar åter landstinget att endast förstörelse återstode, derest skogarne i länet blifva afröjda, hvilket ännu ingenstädes skett och icke kan ske af den orsak, att, som redan nämdt är, sågverksoch skeppningsbolag icke kunna använda annat än åtminstone någorlunda moget träd; så står ett sådant påstående i strid med historiens vittnesbörd om kulturens gång. För att icke hemta exempel från andra länder, der de flesta, numera sädesproducerande och blomstrande bygder en gång varit urskog, vilja vi blott hänvisa till våra egna häfder. Skånes, Östergötlands och Westerötlands fält, hela Södermanland och Nerrike afva ock varit till största delen skog vid den tiden då vår historia vidtager. Månne nu de enerationer. som. röjde dessa skogar och der anade bygd. hafva Ilemnat förstörelsen i arf efter sig? Ett kändt och erkändt naturhistoriskt faktum är, att skogens bortrödjande åstadkommer ett torrare men varmare klimat, och frågas kan väl, om en sådan klimatets förändring, om hvars begynnelse de sednaste 30. årens årsväxtberättelser från Norrland, jemförda med föregående tiders, .synes vittna, just skulle vara för V. Norrlands nordligt belägna öch vattenrika län en förstörelse. Ins, är för sim del fullt. öfvertygad, att all rödjning som här af närvarande och flera kommande generationer kan åstadkommas är behöflig; men skogsafverkning är, såsom visadt blifvit. något helt annat än rödjning. Slutligen må det vara tillåtet fråga om landstinget gjort fig sjelft redå för beskafftenheten af de kraltiga lagbud det begärt. Vill landstinget hafva lagar som inskränka eganderätten? Utan tvifvel kunde sådana stadganden kallas kraftiga. men deremot hvaårken -pråktiska eller nyttiga, enär erfarenheten alltid visat. att de föda af sig den svåra korruption, som ligger i föraktet för en gifven låg. Vil ländstinget hafva lagar som inskränka den naturliga rätugheten att sälja det man eger och köpa det man kan betala? Utan tvifvel också kraftigt, men hvarken nyttigt eller praktiskt; enär dylika dågar aldrig kunna leda till ännat än underslef, kanhända värre än som nu. säges. bedrifvas med nybyggesanläggningarne, hvilka dock komungens befallningshalvande har lagar. nog för att kunna kontrollera. — Vill landstinget kanske hafva påbud, som med brytande af redan ingångna kontrakter åt säljarne, åter-gifva den redan försålda afverkningsrätten till skogstrakter? Utan tvifvel godt för säljarne men Nyarken praktiskt eller nyttigt. —— — Vill ländstinget kariske med användandet af både den ena och andra af nu föreslagna utvägar omöjliggöra all sågverks och annan trävarurörelse inom länet på det att de skogar, som nu finnas må, våra efterkommande till fromma, få den heder att ruttna neder? Utan tyifvel radikalt men hvarken praktiskt eller nyttigt. — — — Eller kanske landstinget ändå till slitet måste stanna vid vid det som hvar och en annan önskar, nemlien införandet af en ordnad skogshushållning, lemnande åt länets allmänhet, som sannerligen icke mer-än sannan allmoge saknar omdöme och eftertanke, att såsom myndiga medborgare sköta sin egendom? I så fall finnes om hela petitionen intet annat att säga, än Holbergs ord: det var et fandens vesen for et fattigt pandekage.? Icke skogeller sågverksegande invånare i V. Norrlends län. Rätiegängssoch Polissaker.