Aftonbladet – 17 juni 1864, sida 2

STOCKHOLM don 17 Juni, Drottning Victorias länge kända sympatier för tyska intressen och hennes nuvarande rådgifvares blinda eftergifvenhet för hennes önskningar i detta fall ha under den sednaste tiden börjat väcka mycken uppmärksamhet i England och i ej ringa män bidragit att förminska den stora popularitet, hvaraf drottningen hittills varit i ostördt åtnjutande. Hvad som än ytterligare spridt ljus öfver denna ur konstitutionel synpunkt så ömtåliga fråga är den i öfverhuset nyligen af lord HEllenborough gjorda interpellation och grefve Russells besvarande deraf. Sedan nemligen den förre hade ganska tydligt hänsyftat på den allmänt gängse tron, att regeringen hade svårt att emotstå drottningens partiskhet för tyskarne, svarade Russell häruppå, att huru mycket än hennes majestät må ha erfarit inflytelser af hennes tyska slägtingar, så har hon likväl aldrig vägrat att antaga det beslut, hvartill hennes rådgifvare kommit. Detta måste visserligen vara en sanning, eftersom hennes ministrar ännu sitta qvar på sina platser; men det var icke något svar på Ellenboroughs fråga, ty det upplyste icke huruvida ej berörde beslut, som af ministrarne framlades till drottningens godkännande, på förhand blifvit modifierade efter hennes kända opinioner, och huruvida hon ej meddelat främmande hof sitt beslut att icke följa någon annan politik. Grefve Russell eger utan tvifvel så mycket förstånd åtminstone, att han förmår begripa en direkt beskyllning, och då han eluderar en I sådan, innebär detta, att han medgifver dess sanning. London Review yttrar i anledning häraf: Det är nu mer än hundra år sedan en engelsk suverän ådragit sig personlig impopularitet på grund afsina Kontinentala sympatier. Vår politik har sedan den tiden ofta begått misstag, men det var sådana, hvaruti kronan och folket hade lika del, och hvaruti de ömsesidigt understödde hvarlandra. Utan tvifvel har dock under loppet laf denna tidrymd suveränen ofta känt sig böjd för att följa en annan politik, men hans rådgifvares kloka föreställningar ha räddat honom ifrån att träda i antagonism med sitt folk. Tyvärr har drottning Victoria icke varit i besittning af något sådant skyddsvärn. Sålunda har ett kabinett, hvars fasthet borde ha varnat och skyddat henne, drifvit det ända derhän att nu göra en drottning, fordom nästan afgudiskt älskad och vördad, till ett föremål för öppet erkända misstankar. Om i värsta fall hennes majestät, ur stånd att förmå sig till att följa sina konstitutionella rådgifvares råd, men öfvertygad genom deras ärliga enträgenhet, att de egde landets understöd, hade dragit sig tillbaka ifrån en plats, som hennes enskilda opinioner gjorde odräglig för henne, så skulle hon ha bibehållit sina undersäI ters aktningsfulla tillgifvenhet, ännu mera stegrad genom ett dylikt bevis på eftergifvenhet för folkviljan. Och hvad som är af vida större vigt än alla personliga konsiderationer, den monarkiska principen skulle genom ett sådant handlingssätt ha blifvit räddad ilrån konflikten af en erkänd splittring emellan monarkens och nationens önskningar. Men ministrarnes slappa eftergifvenhet har hindrat drottningen att låta sig l varnas af folkopinionen och uppmuntrat henne att genomdrilva sina enskilda önskningar.? I Öfver samma fråga yttrar sig veckoskriften Saturday Review på följande sätt: ?Nästan alla våra konungar under de sednare århundradena ha egt en stark vilja och ha ådagalagt den i handling. Både Georg HI och Georg IV voro kända för den antipati, som de hyste emot vissa statsmän och den envishet, med hvilken de i vigtiga frågor vidhöllo sina egna politiska åsigter. Och de mötte härvid i allmänhet föga motstånd ifrån folkets sida. Men det gifves en utöfning af det kungliga inflytanIdet, emot hvilket engelska fölket visat sig Vie ömtåligt under alla skiften af sin historia, äfven under den mera despotiska regime, som föregick revolutionen. Så snart nemligen konungarnes politik har synts emottaga inflytelser af utländska fränders råd eller af andra länders intressen vårt eget, då har nationen nära nog förgätit sin vanliga konungskhet. Ibland de många anledningar till missnöje, som drogo T engelsmännens hjertan ifrån Carl I var det inflytande, som hans franska gemål, drottning Henrietta Maria på honom utöfvade, ingalunda den minsta. Hvad som nästan förstörde Wilhelm UI:djes popularitet är nogsamt kändt (hans böjelse för holländska gunstlingar). Och under de båda första Georgernas regeringar utgjorde den gängse föreställningen, att Englands utländska politik underordnades försvaret af konungens tyska besittningar, en f de mest fruktansvärda svårigheter, som statsmännen hade att öfvervinna, och, såsom nyligen lord El lenborough riktigt anmärkte i öfverhuset, blef huset Hannover först då populärt i vårt land, när tronen bestegs af en konung, som satte sin ära i att vara engelsman?. Det är endapst då särskilda omständigheter gifva anledning till misstankar, som besvärliga frågor framställas öfver kronans inflytande på kabinet!ets rådslag. Och denna känsla är lätt begriplig. En hustru kan fördraga mången nyck från sin mans sida, mycken försummelse, ja till och med dålig behandling, så länge hon blott tror, alt allt detta Ben hannam sSÄAf Men helt