Aftonbladet – 14 juni 1864, sida 2

ännu mera grotesk och onatörlig ut i det bleka, fladdrande skenet. Valeria stod likaom af en förtrollning fastspikad vid stället ör att åse utgången. Släpp henne! ropade Esca i den skarpa, hotande tonen hos en man, som är på väg utt slå tilll i det han med detsamma tog ett jännu fastare tog, som likt en jerntång inträngde i eunuckens feta och slappa kött. Spado uppgaf ett tjut af hältten raseri och hälften förskräckelse, men släppte emellertid flickan, som instinktlikt slöt sig intill sin beskyddare. SHjelp!: ropade eunucken, i det han såg sig om bland sina kamrater efter bistånd. Hjelp, säger jag. ÅÄmna ni se på huru presten misshandlas och gudinnan skymfas? Ned med honom! Ned med honom, kamrater, och laga ait han inte mera kommer upp igen! Om Escas hufvud en gång väl hade vidrört marke r det ganska sannolikt att det aldrig mera skulle rest sig igen, ty presterna samlade sig omkring honom n ed vilda skri och ursinniga blickar, och de nyss slutade orgierna började hastigt uppvärmas till blodtörst. Valeria trängde sig fram i kretsen, huru hon icke ett enda ögonblick fruktade för britten. Det började emellertid blitva vådligt att längre stanna qvar bland denna ursinniga folkmassa. Esca slog derför sin ena arm kring flickans lif, satte axeln mot folkhopen och sökte tränga sig fram. Uppmuntrad af sina kamrater, måttade nu Spado ett ursinnigt slag åt britten och försökte på samma gång att rycka till sig sitt byte. Esca drog ihop sig likt en panter som just ämnar göra språng, och derpå flög hans långa, senfulia arm ut med eu katapults hältighet och styrka, och eunucken, träffad af slaget, raglade beklänges och föll tungt till marken med ett gapande sår i kinden, som om det blifvit tillfogadt af ett svärd. Euge!t utropade Valeria, skälfvande af förtjusning och beundren, Bra slaget, vid