Aftonbladet – 13 juni 1864, sida 3

vigtigt och afgörande steg ä Danmarks side — straxt hafva afbrutit sina underhandlingar om alliansen. Detta skedde icke. Det var först långt derefter, då kung Fredrik var död och författningen antagen. som mar afbröt dessa underhandlingar. Vi vilja ej supponera, att endast personliga vänskapsförbindelser och dynastiska beräkningar haft en afgörande röst i en fråga, som gällde folkens interessen; vi vilja endast undersöka, huruvida svenska regeringen, då den drog sig tillbaka, ej redan hade gått för långt för att kunna göra det med sauverade appa renser. Af det föregående är det klart, att Sverge baft sin goda del med i den danska politiken, att denna sannolikt ej kommit att gu stalta sig så som den gjort utan Sverges rXd och halfva löften. Härtill komma slutligex underhandlingarne om alliansen, gom synas oss innefatta ett nästan helt löfte om bistånd, så snart nemligen dessa underhandlingar fört till det resultat, att man givit sitt ord och var ense om vilkoren. Väl kan man försvara sig dermed, att ?der vu ingenting skrevet? — såsom mängen af våra bondadvokater skulle uttrycka sig, dermed, att ett kontrakt ej har någon bindande kraft, då det ej är undertecknadt, men dette försvar synes 083 ej värdigt fria och nobla män). Ho kan förebrå Danmarks regering och folk, att de till föjjd af alla dessa förhållanden gjort sig förväntningar om bi stånd från Sverge, samt att de — då Sverge i det kritiska ögonblicket ändrade me ning — funnit sig besvikna? Grefve Manderström tyckes sjelf ha funnit, att blotta underhandlingar om ett försvarsförbund, när de gått så långt som dessa gjort, inneslöte någon slags moralisk förpligtelse, ty då regeringens poiitik försvaras i den artikel i P. T., som vi ofvan påpekat, så framhålics isynnerhet, att de fall, som i förbundshandlingen stipulerats, att casus foederis ej inträdt. Det vore alldeles öfverflödigt att tala om dessa fall, om alliansen vore alldeles utan betydelse, endast derföre att den ej vore undertecknad. Dessa casus foederis kulle ha inträdt. om tyska förbundet anfölle Danmark och om detta gjordes för Marskungörelsens icke-tillhakatagande. Nn —menar grefve Mandergtröm --var det ej tyska förbundet, .som-anföll Danmark (det IKVÄ makter, som utgöra en del och den väsentligt. bestämmande delen, af tyska förbundet), och detta skedde icke för Marskungörelsens skull (ty denna var redan tillbakatagen). utan för en författning, som svenska regeringen, enligt hvad vi visat, måste gilla lika mycket fom Marskungörelsen, men isynnerhet för att eröfra c del af skandinaviskt land, hvilket väl bort vara oss dyrbarare än ella både författnin! gar och kungörelser. — Vi lyckönska cen hvar, som kan gilla och finna sig tillfreds ställd .af en sådan förklaring; för vår egen del få vi bekänna att den uppfyller vårt hjerta med sorg öfver att ej ennst vare sti sägas till vårt försvar. Åf ofvanstäende synes oss framgå ett tydligt faktum: att Sverges och Norges land haft en moralisk förpligtelse att bistå Danmark i den strid det änvvu kämpar för sitt sjelfbestånd. Ett annat faktum är, att vi Kl uppfyllt denna förbindelse. Detta är sorgligt, detta är hjertslitande för hvar och en, som inser det och har känsla för nationens heder. Hvilka och huru vigtiga orsa kerna till Sverges tillbakaträdande må hafva varit, detta faktum qvarstär dock i hela sin förtvitlade sanning. Det är förödmjukande för en svensk man att nödgas erkänna detta, och vi måste tillstå att vii det längsta och slutligen nästan mot bättre vetande sökt inför utlänningar försvara vår politik, men vi anse det för en falsk uppfattning af fosterlandskärleken att låta den advocera med sanningen. Den invändningen, att vi med vär lilla styrka ej kunnat stort uträtta, duger lika litet som så många andra, som man försökt. Om också ej vår hjelp hfde kunnat blifva för krigets utgång algörande, så hade den dock halt en ej oväsentlig fysisk och framför allt moralisk betydelse o hvad vigtigare är, vi hade hjelpt oss sjelfve ur det dilemma, hvari vi nu befinna ose Frågar man nu, hvad vi förlorat på denna pulitik, så är det antingen något oändligt stort eller också intet -—— det beror på olika nppfattning af anken. Att vi blifvit komprometterade till vår nationella heder, att våra sympatier i Danmark blifvit förspillda, utt den skandinaviska iden fått ett dödligt sår eller ätminstone en hård stöt, som för ett oberäkneligt antel är skall tillbakatränga densamma, aut vi inför Europa utbasunat vår absoluta vanmakt och förspillt hela vårt politiska inflylande -— allt detta är saker, som man ej kan se eller taga på och söm kanske af många värderas mindre än några förlorade menniskolif och millioner. Men det finnes också många — det må gas och sägas om igen — som dessa flydde månaders händelser ha uppfyllt först med tviflets ängslan och sedan med djup sorg öfver vissheten om hvad de sld:ig trodde sig skola upplefva, många som härdeligen pröfvats för ein fosterlandskärleks och sin svenska stolthete skull. Den svenska regeringen kommer naturligtvis att försvara sig och -— gifve Gud att den kunde det på ett mera tillfredsställande sätt än den hittills gjort det! Vi önska af hela vårt hjerta att vi ha orätt, dö vi tro att detta försvar blifver evårt, men vi hoppas att en fullständig reaktion emot denna politik inom svenska och norska föl ken och representationerna förr eller sed ) I Köpenhamn: är det väl bekant. att när fråan om den stora reträtten i Sverges politik förekom i svenska konseljen förklarade grettämdt. att han i sådaut ve Manderström bes fall åste taga afsked. emedan han såsom