Aftonbladet – 13 juni 1864, sida 3

flicka, stretade under tiden af alla krafter för att slita sig lös från en stor, obäklig eunuck, som hade gripit tag uti henne, alideles så som höken griper eu dufva, och döf för hennes i den dödligaste ångest framstammade böner höll henne qvar med ett fast teg. Hon hade oförvarandes stött på den otyglade skaran, just som hon på sin väg hem vände om gathörnet, och hade smugit sig tätt intill muren i den förtviflade förhoppningen att hon möjligen kunde blifva obemärkt eller ostörd, men fann sig, såsom mankunde vänta, i en hast ett föremål för-den vilda hopens tygellösa fräckhet. Ehuru hennes drägt var söndersliten och hennes armar hårdt klämdes under det omanliga våld, för hvilket houvar utsatt, hölf hon dock med äkta gvinlig blygsam slöjan tätt hopdragen för ansigtet, och otstod hvarje försök att rycka bort den med en kraft, hvaraf man icke skulle kunnat tro dessa fina handleder vare mäktiga. Då eunucken grep henne med rusig våldsamhet och lutade sin ofantliga kropp och sitt pussiga ensigte öfver Jea unge Hickans skältvande gestalt, kunde hon icke qväfva ett genomträngande Top om hjelp, ehuru hön, då hon Uppge et, insåg buru fullkomligt onyttigt et skulle vara, och buru ytterligt hjelplös hennes ställning var. Det upprepades, fiu af bundrad röster i gäckande och begabbande toner. Föga anade Spado. ty detta var eunuckens namn, huru nära den hjelp var, efter hvilken hans offer ropade — hu:u plötsligt han skulle få umgälla sin råa fräckhet och känna något som han sedan lång tid förgätit, styrkan af en mans slag, tyngden at en mans arm. Vid företa ljudet afflickaus röst bade Esca trängt sig fram genom bi pen till bennes bistånd. (Forte.)