Aftonbladet – 13 juni 1864, sida 2

in utgjorde år 1858) ej mindre än 13,600 jersoner, d. v. s. 20,8 procent af länets ela folknummer. Denna betydliga finnefolkning är derjemte ej glest spridd öfer det ofantliga område, som länet omfatar, utan i det hela starkt koncentrerad. Ved undantag af Haparanda stad — säger len nyss anförda förf. — träffar man alleast finsk allmoge hela Torneådalen uppföre, itan annat undantag än bruksfolket i Kensis inom Pajala socken; Om Gellivare socen fäller förf. ett yttrande, som visar, vilken expansiv kraft finska språket eger. Som finska folket?, heter det, är det alrikaste, har dess språk blifvit det allnännast rådande, så att detsamma förstås och talas både af svenskar och lappar, och på enahanda sätt har i Juckasjärvi och Knontekis finskan tagit öfverhand, så att letta språk begagnas vid all undervisning religionen, äfven för lappar, bland hvilka många, i anseende till deras flyttningar in . Norge, äfven förstå norska språket?. Förf. underlåter ej att, med afseende derå at orten är en gränsprovins, fästa uppmärksamheten på den politiska vigten deraf, at från det allmännas sida anstalter vidtagas, för att bland det uppväxande slägtet inom de finska församlingarne sprida nu saknad. kännedom af svenska språket. Folkräkningen i Norge 1845 angaf den derstädes befintliga finska befolkningen til 4425 personer, hvaraf större delen — eller 2687 — i Finmarken och 1738 i Hedemarken. Tio år sednare lyda befolkningsstatistikens uppgifter sålunda: finnar 5992 a blandad norsk-finsk härkomst 1116, aflappfinsk 450. Det lider näppeligen något tvifvel; att nästa folkräkning (1865) skall utvisa, i afseeende på den finska befolkninens progression, ettöfverraskande resultat. in norsk tidning (Morgenbladet, n:r 76 för den 17 Mars d. å.) hade nyligen rörande detta ämne följande anmärkningsvärda yttrande: Finmarken börjar denationaliseras genom finska mvandrare, och det till en sådan grad, att det på sista tiden ådragit sig den allmänna uppmärksamheten och blifvit betecknadt såsom en statssak af den allvarsammaste betydelse. Flerfaldiga orhständigheter synas antyda, att fillharne dels äro, dels alltmer skola blifva kärnan af det nordligaste Skandinaviens beiolkning, att af dem Norrbottens och Finmarkens framtida utveckling hufvudsakligon beror. Widmark intygar, i den förut citerade lärorika skriften: ?det finska folket i hela Torneådalen fann jag vara allvarligt och idogt, och det utmärkte sig framför svenskarne genom ett mycket enkelt och sparsamt lefnadssätt. Också råder, särdeles nedom Pajala, en allmännare välmåga bland detta folk, än hos svenskarne i någon del af länet?. Och om finn-befolkningens — snart sagdt — oumbärlighet för norska Finnmarken, såvida eljest denna provins skall gå framåt, här man ett märkligt utlåtande af en fullt vittnesgill man ; vi mena en år 1843 af direktören för Kaafjords kopparverk, britiske generalkonsuln Crowe, algifven rapport. Crowe, som lifligtit lofordar finnarnes sparsamhet och arbetsamhet, anmärker att kopparverket ej skulle kunnat upprätthållas, om man ej fålt finska arbetare (500 sådana voro en tid der anställda), emedan verket allt för mycket betungades af kostnaden att transportera norska arbetare från Röraas och Foldalen, och de i Finnmarken infödde norska arbetare cj kunna användas. Innan finnar der började söka förtjenst, kunde ej mer än fem infödingar förmås att arbeta vid verket, ehuru arbetslönen då var ungefär dubbelt större. Den alltmer kring sig gripande finnbefolkningens stora vigt och betydelse för Sverges och Norges nordligaste provinsers hela framtida utveckling torde således vara ställd utom allt tvi År det så, må man då ock i tid besinna, att hufvudmassan af den finska nationaliteten lyder under den ryska kolossens beherrskares spira, och alt det kraftiga nationella lif, som iFinland vakvat, mer och mer skall vidga svalget mellan Sverge och Finland trots båda län dernas sjuhuudraåriga samlif. Må man i tid besinna, att en i norra Skandinavien bosatt afdelning af den under vår arffiendes välde eljest samlade finska stammen -— om hon ej med starka band väl våra intressen, om hon tillbakasättes och försumnnmus — en gång kan vida bättre, än tvisterna om de norska och ryska lapparnas renbeten, beeda Ryssland tillfälle till politiska ingrepp, att skydda en ?undertryckt nationalitev? itvenne provinser, hvilkas eröfring för Ryssland vore vigtigare än besittningen af Konstantinopel och Dardanellerna. Ryssland sträfvar till Vesterhafvet, lik: beherskas af åtrå efter Holst vigs hamnar. ?Der verlassene Brudersta mm? i Slesvig får tjena till förevändning förde sednares röfvaranfall; hvarföre skulle ej Ryssland förstå, när den lägliga stunden kommer, att på samma sätt tillämpa nationalitetsprincipen i vårt Slesvig -— Norrbotien och Finmarken? Redan hafva mer än trettio år förflutit, sedan en skarpsynt skriftställare — engelsmannen Laing — sökte vända Eu pas uppmärksamhet på Rysslands planer att förvärlva den skandinaviska haliöns ypperliga hamnar norr om 62:46. Här ligger en ar de hufvudvägar, på hvika Ry sland framtränger mot vester, här utsträcker denna nationernas Vidtfamne en af sina långa armar. Först under Krim-kriget erinrade man sig och upprepade Laings snart förgätna varning, ty åtskilligt af de mellan kabinetten i Stockholm och Petersburg förda underhandlingarne hade transpiierat i utlandet, så att en engelsk tidning t. o. m. omtalade Rysslands nyligen gjorda försök att erhålla ett etablissement vid Varangerfjorden.? AR Am nm mm se mm Dn NYA AA AM MA (OD Ho DD FT ) W dmark: Underdåni Berättelse, innefattan