Aftonbladet – 13 juni 1864, sida 2

hans sinne. Hans tal vände sig i allmänhet kring hans egen fysiska kraft och hans bedrifter på amfileatern, hvilka han för ingen del var fallen att underskatta. Det finnes en och annan verkligt tapper man, som är en stor storskrytare, och Hirpinus var en bland dem. Han var just midt uppe uti en lång af: handling om skönheterna uti en sammandrabbning mellan nakna kämpar, beväpnade endast med svärdet, och förklarade temligen vidlyftigt en viss dödsbringande stöt, som han sade sig sjelf hafva uppfunnit och som ingen hittills känd parad kunde undvika, då slafven kände sig fattad i manteln af en qvinlig hand, och i det han hastigt vände sig om fann sig ansigte mot ansigte med Valerias kammarjungfru. j Man väntar er4, sade hon utan vidare omsvep och med en befallande gest, Ni måste ögonblickligen komma till min fru. Skynda er: hon tycker inte om att vänta. Medan Myrrhina talade pekade hon på en bärstol, som bars af fyra högväxta liburniska slafvar och som redan var omgifven af en tät folkmassa. En hvit hand titlade ut mellan dess förhängen, och Esca ick nu dit fram, förvånad och något förigen öfver denna oväntade kallelse. Hirpinus åsåg alltsammans med en allvarsam, gillande blick. Då den unge britten kom nära intill bärstolen, hvars förhängen nu voro undanskjutna, stannade han och gjorde en ödmjuk bugning; derpå rätade han upp sig under stolt åtbörd och stod der, omedvetet visande sig i sin fördelaktigaste dager, i hela stoltheten af sin ungdom och skönhet. Valerias kind var blekare än vanligt, och henpes hållning mera trånande, men hennes gråa ögon glän