Aftonbladet – 13 juni 1864, sida 2

tt par politiska betraktelsor med anledning af dansk-tyska kriget. IH. Ett Svenskt-Norskt Slesvig. Ej mindre om nationer, än om individer, äller i allmänhet, alt de äro temligen likiltiga för all annan erfarenhet, än den de jeltva i sitt eget lif förvärfvat, att andras elsteg sällan tjena dem till varnande exemel. Visserligen granskar och diskuterar nan främmande länders förflutna historia ch samtida förhållanden — men ofta nog, ynes det, af blott och bart teoretiskt inresse, utan tanke att för praktiskt-politiska : yften tillgodogöra sig de inhemtade erfa. enheterna, utan blick för deras ofta handi ;ripliga tillämplighet å ens egna angelägeneter. Skulle historien, såsom somliga mea, söka sitt värde i den nytta?, hennes ärdomar bereda menniskan, blefve i saning detta värde rätt obetydligt; ty oftast atas hennes allvarliga lärosatser, och om wennes benägna villighet att upplysa och eda gäller vanligen att, såsom ordspråket ger, erbjuden tjenst försmås. Folken hafra, lika litet som de enskilde, för sed att spegla sig i andras föredömen, utan bekräfta ;somoftast i sitt görande och låtande, att först af skadan blir man vist. Nutidens tilldragelser hinsidan Sundet erbjuda de smärre och svagare nationerna en rikedom af dessa historiska lärdomar, som det är så vanligt att försmå. Folkrätten kränkes, utan att en hand höjer sig till dess försvar, våldet triumferar, styrkans lag bjuder lydnad, den svågare parten dukar under lika mycket för egennyttiga vänners befallande råd, som för fiendens öfvermakt. Och härvid tiga de, som eljest aldrig na att upprepa, att de gå i spe vilisationen?. Ja, snart skola vi väl få höra en eller annan germanistisk filosol bevis att folkrätten är en vervunnen ständpunkt? i den menskliga utvecklingen, samt på denna undanröjda fördoms rut uppbygga en ny vetenskap: näfrättens tcori, i så och så många afdelningar, band och volymer. Detta blad ur samtidshi enkom skrifvet, för att ken till undervisning och makts-institutionens, den curopeiska pentarkiens, moraliskt genomruttna beskaffenhet har aldrig visat sig i ett klarare ljus. Sluten Eder tillsammans I, hvar för er fåtaliga och svaga, folk söm hållen er inre politiska frihet och edert nationella oberoende ötver allt annat kära, sluten eder tillsammans till en de små makternas heliga allians mot stormaktssystemetsegoism och våldsdåd. — så ljuder gämtidshistoriens ällvarligt varnande lära. Isynnerhet till oss, som bygga och bo på den skandinaviska halfön, borde de nutida händelserna tala med den röst, som tränger genom märg och ben, som förstummar den slöa likgiltighetens invändningar, som vi ker den slumrande handlingskraften och åt tanken på morgondagen bereder en plats bland dagens ätlan och bestyr. Vi hafva förut erinrat om, alt det tyska anfallet mot Danmark i främsta rummet ett krig mot folkfriheten, hvaraf verkningarne säkerligen skola på ett sorgligt sätt göra sig kända äfven hos oj För det andra visar oss det tyska röfvarlåget, huru man i nittonde sek-: lets sednare halfdel kan, i den nästan hädiskt missbrukade nationalitets-principens namn, ostratfadt plundra de små staterna. Skola vi nu sätta vår lit till andras hjelp, till skrifna traktaters löften, i en tid som. glömmer dem lika hastigt som bläcket torkar. Sedan vi genom absolut overksamhet vid vära stamförvandters betryck bidragit till det politiska prejudikatet, att de mindre folkens rätt hänger på despotiska stormakters svärdsspets, ega vi mindre än någonsin anspråle på den aktning, de sympatier hos andra folk, som eljest möjligen kunde göra traktatmässiga löften till något mer än en död bokstaf, när det en gång gäller för oss att med vapen i hand värna vär frihet och våra fäders jord. Eller skola vi måhända slå oss till ro i den illusionen, att ej en svensk författningsreform någonsin kan kännas ohbeqväm för en europeisk stormakt, som på andras svaghet bygger sin egen styrka? Eller att inom vära gränser icke finnes någon s. k. undertryckt nationalitet, hvilkens förmenta lidanden en gång kunna sätta en mäktig orannes deltagande hjerta och — manstärka armeer i rörelse? Den förra frågan hafva vi förut besvara ; huru i afseende på den sednare de nuvarande händelserna 1 Danmark äro egnade att öppna våra ögon, derom skola vi denna gång yttra Oss. Med en viss förundran ha vi hört en af den politiska diskussionens organer i vårt land förkunna, att Danmark, derest det igrar alt medgitva Slesvigs delning, ?våldör nationalitetsprincipen?. Och likväl kan det ej vara obekant, att, med undantag al nämnda hertigdömes allra sydligaste remsa, den s. k. tyska nationaliteten i Slesvig intet annat är än en mereller mindre germaniserad dansk befolkning, uppblandad med tyska invandrare; det är t. ex. ett oumkullstötligt faktum, atti den mest språkblandade delen af Slesvig, nemligen landpet Angeln, folkets språk, angler-platttyskan, har en vida mer dansk än tysk karakter. Det. är en absurditet att påstå, att nationalitetsprincipen fordrar Slesvigs delning, derföre att en invandrad tysk wminoritet yrkar, att så skall ske. Hvarje sanning kan förvridas; så äfven nationalitetsiden. Äfven Sverge och Norge hysa inom sitt område beståndsdelar af en främmande nationalitet, hvilkens hufvudmassa lyder under en annan spira. I Norrbottens län och i norska Finnmarken lefver ett redan ej obetydligt, och digt växande, antal finnar. MV