Aftonbladet – 13 juni 1864, sida 2

sådan erfarenhet. När den kommer skall jag nog veta huru jag skall möta den. Men allt det här pratet gör en -karl törstig, och solen här är tillräckligt het att steka en neger. Kom med mig, min gosse! Jag känner en skuggig plats, der vi kunna tömma en vinsäck och sedan spela ett parti trissa eller taga ett nappatag till att fördrifva aftonen. Slafven var icke nödbuden. Utom den tacksamhetsskuld, i hvilken han stod till sin nya vän för det han hade skyddat honom från en allvarsam fara, var det något i dennes ohyflade, godlynta, atletiska manlighet som behagade den unge britten. Ehuru utrustad med ett vildt, okufligt mod, hade Hirpinus dock en mindre portion af hans klass vanliga råhet och brutalitet och besatt derjemte ett slags enkel, godlynt humor, för ingen del ovanlig hos atleter, som venast vann slafvens lifliga sympati. De egåfvo sig följaktligen af, på bästa fot med hvarandra, för att uppsöka denna förfriskning, som några timmars italiensk solhetta gjorde så behöflig; men hopen hade mu icke skingrat sig, och de skredo derjr endast långsamt framåt, ehuru massan beredvilligt gaf vika för tvenne sådana kraftiga och atletiska gestalter. Hirpinus ansåg för sin skyldighet att så att säga taga britten under sina vingars skugga och att utpeka för honom de olika föremål af intresse och de mera framstående personer, som vid denna tid kunde anträflas på hufvudstadens gator, utan att betänka att hans lärjunge var lika bevandrad i allt detta som han sjelf. Men gladiatorn älskade högligen att hafva någon, som lyssnade till lans prat, och var, sanningen att säga, allt annat än tystlåten då han fick tag I någon sådan som var efter