Aftonbladet – 7 juni 1864, sida 2

AR i HN De, som föreställt sig, alt konferensen i London med det allraförste ekulle leda till ett fredligt resultat och ait man vore på mycket god väg till en uppgörelse, sedan vestmakterna framställt ett förslag till en! delning af Slesvig efter Slien, hafva bedömt sakerna mycket ytligt och i mer än ett fall uppgjort räkningen utan värden. De hafva icke betänkt det motstånd som hvarje dylikt förslag måste framkalla, dels från den danska, dels från den tyska, sidan! samt äfven från ett annat håll, der man hittills skenbarligen hållit sig temligen passiv, nemligen från Ryssland. Hvem bryr sig om det danska motståndet i detta fall? hafva de europeiska makterna kunnat bli ense om ett så förståndigt förslag och kan utsigt till fredens återställande och det europeiska lugnets bevarande derigenom vinnas — så lärer väl Danmark få finna sig deri och bli nödsakadt att gifva med sig, höra vi fredsvännerna till hvad pris som helst ropa i korus. De som äro något mindre passionerade i detta hänseende, torde dock ärmare eftersinnantde inse, att saken icke är så enkel, utan att den har sina sidor. För vår del anse vi — såsom vi alltid ansett — en sådan lösning af saken, som skulle från Danmarks rike afsöndra de rent och ohjelpligt tyska landsdelarne söder om Slien, med bifogadt vilkor att Kiel icke finge bli örlogshamn och Rendsborg icke förbundsfästning, för en särdeles god och för Danmark lycklig lösning, under förutsättning, att densamma kunde bli definitiv och att verksamma garantier erhölles för en sådan sakernas ordning. Det är också ingenting i ringaste mån besynnerligt att de danska organer, som omfatta den nationella eller s. k. HKiderpolitiken, nu liksom 1848, skulle föredraga ettsådant arrangement framför en 8. k. personalunion, hvarigenom hela Slesvig blefve tyskt. Men ingen borde kunna vara blind för de vådor, som ligga uti utt från Danmarks sida, hvad Slesvig vidkommer, inlåta sig på denna delningsprincip, utan att ha den ji ringaste garanti för, hvar det i sjelfva verket kommer att stauna, sedan man en gång öfvergifvit den klara och bestämda statsrättsliga ståndpunkten, sedan man låtit den historiska rätten, traktaterna och garantierna slitas i stycken, Grefve Manderström har också redan för flera år sedan under den diplomatiska notvexlingen ganska tydligt påpekat de vådor, som kunna uppstå ur en sådan delning, huru siatens id och samhällsbanden derigenom skulle undergräfvas, huru man inom få är skulle kunna finna lämpligt och väcka anspråk på att ytterligare flytta gränsen ett stycke nordligt, och huru sålunda ingen ! verklig trygghet skulle kunna ernås. I Skulle Danmark, sedan det en gång varit nog oförsigtigt att inlåta sig på vapenhvilan och konferensen, utan en på förhand; uppställd fredsbasis, låta denna vapenhvila förlängas, uten att en antaglig grundval för; verkliga fredsunderhandlingar vore vunnen, så skulle ett sådant medgifvande kunna hafva mycket förderfliga följder. Man eriorer sig, att då Preussen och! )sterrike pj redo att infalla i Slesi vär varje befarad intervention från Englands och Frankrikes sida genom förklaring, utt de icke afsigo den ringaste kräukning af Danmarks integritet, och ) tillkännagåfvo specielt utt de höllo fast vid Londontruktaten, med hyilka förklaringar lord Russell i sin ordning skyndade att lugna engelska parlamentet. Nu då detj visar sig, att ockuputiouen al Slesvig har hela karakteren al en eröfring och då de a stormakterna helt enkelt förklara sit e hålla vid Londontraktaten och vilja slita Slesvig från Danmark, äro vestmakterna så längt ifrån att deri se en casus. belli, ett de å sin sida lemna Danui af dem garanterade integritet — så väl den amla garantien åf 1721, som den nya saf 1852 — åsido och föreslå en delning af Slesvig. Det delningsprojekt, som de framställt är, såsom vi redan sagt, i sig sjell sunska godt, men i samma ögonblick som Danma k hade gått inpå detta förslag, hade det i sjelfva verket lösgjort England och Frankrike från sina förpligtelser, utan att. dock hu utsigt att ernå ett sådant resultat, som det ilrågavurande projektet ufser. Olyckligtvis ligger den helt och hållet tysksinnade staden Slesvig på norra sidan om: Slien och då besittningen af Kiels hamn just är målet för Preussens önskningar, är det ringa utsigt till att det skulle underkasta sig vilkoret, att den ej finge förvandlas till örlogshamn. Men har det väl kommit så långt alt Eng-: land och Frankrike låtit sina garantier i afseende på Slesvig trampas under fötterna, är det föga troligt, att de skulle taga till vapen för att genomdrifva sitt delningsprojekt emot något annat tyskt deluingsprojekt, som lemnade Flensborg, ja kanske till och med Sundeved och Als i Tysklands hander. I samma ögonblick man genom delningsförslagen öfvergifver Londontraktaten och principen om danska monarkiens integritet, framstå också både Ryssland och storhertigliga oldenburgska huset med anspråk på Holstein. Kyssland har ingenting emot att Sles-, vig införlifvas med Holstein, men vill deremot ej gerna tillstädja en sådan delning som skulle göra de rent tyska delarne af monarkien till en dynastiskt skild stat och bana vägen för de rent danska ländernas anslutning till ett nordiskt statsförbund. i Lånet ifrån att en lösning nu är nära. I H I I I I c