Aftonbladet – 7 juni 1864, sida 2

kraftfull arm, har trängt in bakom nacken, nda till bröstet. Spjutskaftet springer tvärs f, och den tjocka, tunga kroppen faller ängsamt på sidan, och galten utirastar sitt Nf på den jemna gräsmattan, mjuk och grön som sammet, och endast att skåda i Britannien. Dröminen udras. Vildsvinet har förvunnit, och skogstrakten lemnar rum för en fager och leende slätt. Stora hjordar of länghårig, rödbrun boskap beta förnöjsamt, med sina höghornade hufvuden vända mot vinden; flockar af hvitulliga får afstickn bjert mot de gröna, vågiga gräsmarker, som sträcka sig långt bort mot hafvet, En måse vänder sin hvita vinge mot den klara blå himmelen: insekter surra i luften, hundars skall och kors råmande blanda sig med skrattet af qvinnor och andra ljud af frid, öfverflöd och belåtenhet. Ett barn leker vid sin moders fötter, ett barn med öppen, djert panna, gyllene lockar och stora blå, oförskräckta ögon, med starka lemmar, lifliga rörelser, öm, befallande och yster.. Modren, en högväxt qvinna, stirrar oaflåtligt bort mot hafvet och tyckes omedveten af sin sons smekningar, som klappar och kysser den hvita hand hon håller i båda sina. Hennes höga, smärta gestalt är draperad i snöhvita kläder, som släpa på marken, och massiva guldsmiden omgifva armar och anklar. Allt emellanåt ser hon ömt ned på barnet; men alltjemt återtager henves unlete sitt melankoliska uttryck, då hon åter fäster sina ögon å hafvet. Det är ingenting af verklig sorg i denna oafvända blick, ännu mindre af otålighet, vrede eller missnöje. Minne är det som der uteslutande afspe lar sig, ömt, absorberande, oemotståndligt minne, utan en stråle af hopp, men utan en skugga ar sjelfförebråelse. Det står eu bildstod af Mnemosyue vid eu af ingångarne till Forum, som på sin marmorpanna bär samma för krossande tanketyngd, som i sina fina drag, af den grekiska mejseln formade till den mest melankolika skönhet. bör just samma