Aftonbladet – 6 juni 1864, sida 2

ka krigsprogrammet skall i hufvudsaklig öfverens med Frankrikes och Englands konferenssträfvanden, hvilka värt kabinewt väl nu, men icke förr, bör hafva sig bekanta. Programmet, inskränkt härtill. skulle i väsentlig mån afväpna Byssland eller — i motsatt fall -— troligtvis väpnn vestmakterna.? — — KONGL TEATERN. I går afton gafs Meyerbeers ?Robert med. mll Signe Iebbe uti Alices roll. Oaktadt det vackra sommarväder, som nu omsider rädt, var teatersalongen ulldeles fylld och repregentationen bivistades af drottningen, enkedrolmingen och hertiginnorna af Östergötland och Dalarne. Mill Hebbes sedan någon tid förväntade uppträdande i detta stycke skedde under särdeles goda auspicier. Hennes röst har en behaglig timbre af egendomlig suavitet, men är tillika i stånd att utveckla mycken styrka i de delar af partiet, som tager sådaut i anspråk. Man spårade hos den unga sängerskon ett sannt och väl utveckladt musikaliskt sinne och en sångmetod, som tillstadde henne att utan synnerlig ansträngning använda röstene resurser till många fördelaktiga effekter, hvaribland ett mycket jemnt och vackert portamento icke -är det minst omnämnansvärda. Särskild uppmärksamhet förtjenar den goda artikulationen isynnerhet som den är mindre vanlig vid rår lyriska scen och mycket länge hört till de allmänna önskninugsmålen. Det dramatiska utförandet af rollen röjde sorgfälliga och genomförda studier i den sceniska plastiken, i enlighet med den franska skolan. Uppfattningen föreföll utan tvifvel de flesta åskådare något främmande, emedan den väseutligt afvek ifrån den; som hittills gjort sig gällande på vår scen. Den typ af Alice, som ifrån första uppsättningen al Robert på kongl. teatern utvecklat sig, är bilden af en alldeles enkel, naiv och oerfaren norrmannisk bondflicka, som instinktmessigt drifves fram af sin tillgifvenhet och pietet utan att ens kunna mäta vidden af de iaror, för hvilka hon utsätter sig, och som just genom sin barnsliga naivit och enkla tro bildar den slående kontrasten mot den väldiga demoniska makt, som hon vågar bekämpa. MI Hebbe har deremot, kanske efter franska föredömen, lagt den dramatiska accenten på en annan sida i Alices väsende. Det är icke blott den trohjertade norrmanniska bondflickan, det är prinsens barndomsvän, som redan tidigt fått begrepp och ilger, hvilken gå utanför den krets, inom hvilken hon lefver, hvilken ledd af en entuasm. som höjer, adlar och utvecklar henne ännumera och klart medveten af de faror hon löper, patager sis missionen att rädda Robert. Ingendera uppfotiningen torde kanua beiumassäsom den uteslutande riktiga. Bädaderas berättigande beror på det mått af talest, hvarmed den utvecklas, den naturlighet och kouseqvens hvarmed man förmår att dromatiskt genomföra densamma. X:lle Hebbe hade att I sig åt elt särdebks varmt erkännande från publikens sida. Liftoa applåder följde på alla de mera betychnde sängnumren och efter scenen vid koset samt efter representationens slut blef hor framropad. Aiven de öfriga i stycket upträdande, hvilka alla förut innehaft samnv roller, belönades med förtjent bifall för deas i allmänhet ganska Jyckade prestatimer.