Aftonbladet – 4 juni 1864, sida 2

der Dianes mor hade bott. Den låg alldeles kringgärdad af mina egor, midt i en liten park, omgifven af en stenmur. Vi hade anländt en dag före den utsatta tiden och man väntade oss icke. På postiljonens op kom Catherine ut, ätföljd ar det öfriga tjenstfolket, som jublande emottog oss. Tre cher fyra gamla tjenare omgålvo oss, omamnade och lyckönskade oss; lyckan hade teruppväckt dem till lifvet, liksom oss. Izom en fjerdedels timma hade folket i slottet. underrättade af Bastien, strömmat till paviljongen. Berättelsen om min föregifna sinnesrubbning och nödvändigheten att hålla mig innestängd hade bedröfvat dessa trogna hjertan. Man trängde sig nu omkring och uttryckte öfverallt sin glädje öfver alt återse mig så frisk. och glad. Schultz delade den allmänna glädjen och gnuggade händerna, hvilket alltid hos honom uttrycker den största belåtenhet. Hans blick, som alltid då den möter min, fördy som om han fruktar att i mitt öga läsa den oro han inger mig, var nu lugna och klar; han hade glömt sin oro, sin sorg, sin olycka. Vi vandrade omkring i parken, barnen sprungo skrattande bland blommorna och bundo buketter åt oss; Diane och jag betraktade hvarandra med klappande hjertan, så snart några barndomsminnen åter framträdde och våra blickar sade allijemt det förtjusande: uMins du?? som ej mera vågade sig öfver våra läppar. Medan middagen iordningställdes, gingo vi för att bese slottet, der jag gjorde mitt inträde under höga bifallsrop af folket i byn. De hade känt min far och sett mig gom barn; de helsade i mig sonen till en välgörare, hvars bortgång min förmyndares styrelse och ett årslångt interregnum under Placido lärt dem dubbelt sakna.