Aftonbladet – 4 juni 1864, sida 2

väld och den orättvisa som röfrarne hufva begått. Låtom oss dock ieke glömma att frågan här ej blott rörer krig eller fred. Den handlar nu om huruvida det, sedan vi kommit så långt alt vi ej vilja stå i vägen för röfrarne, är nödvändigt att äfven räcka dem handen och gifva dem aktiv hjelp till att fullborda sitt verk. Det är detta vår regering löper fara att göra i detta ögonblick. Då våra ministrar började påtvinga den obenägna verlden en konferens, visade vi gång på gång alt, så framt vi ej vore fast beslutne att åtminstone till en viss grad genomdrilva rättvisa, så skulle det enda resultatet af konferensen blifva, att vi blefve med undertecknare af ena delningstraktat. Hela den derefter följande gången af händelserna har bevisat riktigheten af denna anmärkning. Ingen önskade konferensen. Danmark kunde ha blifvit sönderstyckadt utan den. Danskarne kunde när som helst ha ernått fred med Tyskland på det vilkoret, ty äfven Preussen förer ju kriget för ett bestämdt ändamål, och ej blott för krigets skull. Skilnaden är den, att utan konferensen skulle de krigförande ha a strid på eget ansvar, hvaremot vi genom en konferens frivilligt öfvertaga en del af ansvaret för gerningar, som vi hafva på det skarpaste ogillat. Detta är hvad vi nu stå i begrepp att göra. Vår regering har icke af engelska folket erhållit någon fullmakt att taga del i Danmarks sönderstyckande. Den vågar icke föreslå en sådan politik i någotdera af parlamentshusen. Med hvad rätt iakttager den då i sina utländska underhandlingar ett förfarande, som fördömes af hvarje nationel känsla och dess egna upprepade förklaringar? Om vi ej kunna motsta den tyska ärelystnadens öfverväld, så äro vi dock ett oberoende folk, åtmi så till vida att vi kunna hålla oss långt borta från underhandlingar som vi afsky.?