Aftonbladet – 3 juni 1864, sida 3

a lar ar Ern on skref han till Meyerbeer; ?kom till mig, res strax till Darmstädt, jag skall mottaga er; såsom en son och låta er ösa ur den mu kaliska kunskaps , Full af glädje ilade den unge musik samtycke till Darmstadt, der abbe Vogler verkligen mottog honom med den välvilja. Denna i hela Tyskland b musiklärare hade redan utbildat flera utmärkta kompositörer, bland hvilka det torde vara tillräckligt att här nämna Carl Maria von Weber, med hvilken Meyerheer ingi vä inskap, som fortfor, så länge odödliga kompositör lefde. De förstodo och älskade hv arandra, och bandet mellan dem tillknöts ännu fastare till -f af karaktersolikheten. Det var en Iyc skickelse, som sålunda närmade en at I tyska operans fastaste stöd och den mästare, som skulle skänka verlden den nyare tidens ) i H i I I i I I lyriska drama, till hvarandra, just då de kulle börja sin bana. . Efter två års allvarliga studier lemnade Meyerbeer, som nn var sjutton år gammal, sin lärare, efter alt derförinnan ha blifvit nfnämnd till hofkompositör hos hertigen af Hessen-Darmstadt för ett orstorium: Gud I och Naturen, som han hade skrifvit på hertigens begäran. Han hade också komp rat en opera i tre akter: Jephtas dot som, trots enstaka vackra partier, dock icke vjorde synnerlig lycka. 1 detta arbete. som stilen och imnet mera a både i aiseende 3 närmar sig Or atoriet ar den dramatiska genren, bebådade ingenting ännu den framtida utveckling af talent, som föl digt afslöjade sig i ?Robert at Normad och Profeten?. Meyeerbers hela man6r skulle! ännu undergå två revolutioner, innan han fann den för sin genius egendomliga för. men. Efter detta försök, som ingalunda var Iyckligt, begal han sig till Wien, der flera ansedda pinnisier på den tiden uppehöllo sig, blend hvilka den mest fromstö ende var Huwmel, com den unge kompositören ännu icke hade hört. Samma dag, sem Meyerbeer kom till Wicn, fick han tillfälle att höra den store konstnären på en koncert, och full af beundran ölver det behag och den el egans som utmärkte Hummels spel, iusåg Meyerbeer. att buns utförande stod öfver allt hvad han hittills! hört. PDå han icke ville stå efter. si Fetis, beslöt han sitt. offenthi uppträdande, till d made fö värfvat slla sin medt att nå det efterlängtade målet, stängde har in sig i sex månader och icke blott övade sig, utan sökte tillika vinna färdighet i att modulera: att återgi! rkarne på eti harmoniskt sött. Efter dessa arbeten, som endast don mest samvetegranna konstnär är i stånd att hängifva sig åt, uppträdde Mey beer offentligen och väckte så stort ende, att minvet deraf ännu icke är ut npadt. Moscheles, som hörde honom, har ofta förklarat, att om Meyerbeer skulle ha låtit sig nöja med att vara virinos, fon S det mycket få pianister. som kunde ha va i stånd att täfla med honom.? i Men han kände sig ha kallelse att bli kompositör och icke virtuos. I sitt nittonde år skref han för hofteotern i Wien en komisk opera: ?De båda ce erag? i italiensk ! stil, som på den tiden var mycket i sma ken i Österrikes hulvudstad. Operan rönte icke gynnsammare mottagande in J Jephtas? dotie Salicri, som höll a dea unga) kompositören, rådde honom nu at resa till IHialien, der han skulle få höra utmärkta i sångare och en lysande, melodisk mus hvaraf han snart skulle erfara en lyck verkan. Hittills hade Meyerbeer icke mycken emak för den it ljenska musiken : men han beslöt dock följa Salieris råd och kom till Venedig år 1513, just i det ögonblick då Rossinis PTaneredo? väckte allmän heundran. Meyerbeer blef bländad och intagen af denna musik, hvarmed kompositören af Barberaren i Bevilla? och I många andra mästerverk debuterade, Den tyska kompositören slöt sig till Rossini, på den tiden en glad fyr, som blott var ett är äldre än Meyerbeer och som utöfvade stort inflytande på honom. Han brådsk: ade dock icke med att beträda den nya väg, han hade i siunet att följa; han skulle både glömma mycket och lära mycket. Konsten att afrunda melodierna och använda men-: niskorösten på ett enkelt och naturligt sätt kände han ännu icke, och denna konst måete han studera, för att med utsigt till en lycklig utgång kunna arbeta för den italienska skådeplatse n. Operan Romilda e Constanza, uppförd i Padua är 1818, var det första protvet på Meyerbeers fö ändrade riktning, vi kunna gerna säga, hans förändrade natur, ty han hade fnllkomliet omskopat sig till italiensk kompositör. Detta funno konstkännare också, ty trots sin ovilja met allt hvad som hörde till tysk konstskola mötte de med välvilja både denna och de hastigt på hvarandra fi jande operorna: Semiramide riconogciuta Marguerita dAnjou? och 7IH Crociato. som ufslutode hans italicnska periods bana. Den lycka, som Meyerbeer gjorde i Malien, betraktades icke med blida ögon i norra Tyskland. I Wien mottog man väl e i hans nya stil skrifva arbetena med bifall, men i Berlin, Dresden och Leipzig tadlede man honom, för det han svikit den veka skolans fana, och man ver ickelångt n att betrakta honom som desertör och örrädare. Carl Maria von Weber, hans ordna meddiscipel och bans till döden trofata vän, omtalar i sin brefvexling, huru mycket han bemödade sig om att föra hoiom tillbaka i den enda saliggörande ty ka musikaliska skolans sköte, ja, han gi till och med så långt, att han skref tillt nom: Du är mera italiensk än tysk, du ukar de herrliga gåvor, som Gud ekänkt dig, och om du dröjer länge ännu med att återvända till Berlin, är du förlorad. Men säk t är dock, att vistelsen i Cimarosas, Paös elios och Rossinis fädernesland -hade utöfvat ett mäktigt inflytande på Meyerbeers fantasi och utvidgat hans konstnärliga synkrets, så att han började inse, hvilka herrliga verk, som kunde frombrin! gas genom en sammansmältning af de båda nationernas anda, genom en förenir ng aftysk orndlohet med italiensk hänförelse Demma I I I SR hh I i I i I ,