Aftonbladet – 2 juni 1864, sida 3

— Det Karolinska elementarläroverket i Örebro, som bekant ett af de största och fullständigast organiserade i landet, firar i dag en för sig betydelsefull högtid. Den nya byggnad, hvarmed läroverkslokalen blifvit utvidgad och hvartill ständerna gifvit anslag, inviges nemligen samtidigt med terminens afslutande. Till denna uktharläroverkets inspektor, doktor Gumeelius, utlär dat en inbjudningsskrift, som är till sitt innehåll af den intressanta beskattenhet, att vi tro oss böra något närmare redogöra derför. Programmet juledes med en öfversigt af de allmänna tidsförhållandena, der ej mindre de sträfvanden, som arbeta på djupet at samtiden, än de företeelser, som för ögonblicket ådraga sig den allmänna uppmärksamheten, klart och träffande belysas och karakteriseras. Vi kunna ej neka oss nöjet att ur denna del af den värdefulla skriften återgifva följande: ?1 vär rörliga tid följa stora förändringar så tätt på hvarandra, att man knappast hinner märka en, innan en annan träder in. Detta visar sig isynnerhet i afseende på samhällenas utveckling, samt folkens förbindelser och samfärdsel med hvarandra. Den stora tanken, att alla jordens folk utgöra slägter af en stam, således aila en enda Or : : Hu H stor familj, har i sednaste tiden närmat dem alltmer till hvarandra, gjort dem af hvarandra beroende och småningom mildrat den råa egoism, som förr ofta frambröt i sin hårdaste form, kriget. Men denna tager, åtminstone för särskilda perioder, sitt välde åter, och den närvarande tidpunkten är olyckligtvis en af dessa, då regeringarnes och folkens egennytta utan blygsel vågar framställa sig för den förvånade menskligheten, såsom ett trotsande och öfvermodigt våld. Den ädle Johannes von Mäller yttrar om Polens delning: Gott wollte damals die Moralität der Grossen zeigen). Detta yttrande torde icke sakna sin tillämpning på de närvarande förhållandena, då tvenne al de master, som deltogo i det olyckliga Polens sönderstyckning, nu synas vilja upprepa samma skändliga åtgärd i afseende på ett annat med vårt närslägtadt folk, hvilkets förbrytelse mot dem är densamma, som lammets mot vargen i fabeln. Det mest sorgliga är, att ett stort och genom sin bildning utmärkt folk låtit hänföra sig af egoismen, att instämma i denna orättvisa. Möjligheten af detta våldets ohöljda framträdande förutsätter en delvis inträffad förändring i den allmänna meningen, då den vågar sätta sig ötver alla rättvisans fordringar, samt en svag eftergifvenhet, parad med ör mycken ömhet om egna fördelar, hos dem, hvilka främst borde försvara folkrättens antagna grundsatser. Sådana omkastningar hafva visserligen inträffat förr och skola vä ven härefter inträffa. Men hislorien har sin Nemesis och denna dör icke. Redogörelsens och vedergällningens dag skall säkert komma, om den ock dröjer. Det allmänna valspråket framåt utgör vår tids lösen. Det gäller både för hela folk och enskilda personer. Utveckling i alla riktningar har blilvit ett allmänt behof. Deremot visar ett envist qvardröjande på samma punkt, ett ihärdigt motstånd mot all förändring, när den allmänna tanken erkänner den såsom förbättring, ett fullkomligt misskännande af tidens lynne. An mer ett äterskridande i stället för framsteg, eller hvad man nu med ett styggt ord kallar 1eaktion. Denna åstadkommer eller åtminstone påskyndar utbrottet af dessa häftiga skakningar i samhällslitvet, hvilka man kallar revolutioner, och hvaraf den sednaste tiden behöft och nödgats åse alltför många. De förhärjande verkningarne deraf äro oftast stora och förfärliga, lika dem som de rasande stormarne verka i naturen. Men likt dessa förstöra de på samma gång mycket, som måste undanrödjas, och rensa den al osunda ångor uppfyllda luften, så att man åter kan andas friare. Smäningom undanrödjas ruinerna efter dem: spåren af förhärjningarne utplånas; ett nytt friskare Hf utvecklar sig och arbetar på förberedandet af en alit rikare och herrl:gare skörd. Man fasar för de förfärliga följderna af revolutioner och detta med rätta. Men när man försöker att binda krafter, som under lugna tider hålla sig inom måttans gränser, och genom ett orättvist och oklokt mc ad uppretar dem, så bryta de sig slutligen med oemotständligt våld . Då kan väl också knappast väntas, att de helt spaka skola hejda sig sjelfva midt under deras häftligaste brusande. Derföre borde man iakttaga sans på alla sidor, för att ej framkalla sådana utbrott, hvilka, när de en gång inträffat, äro lika svåra att hämma och bringa till lugn igen, som forssen, när den brutit sina dammar. Frihet är vilkoret för allt friskt, verkligt och varaktigt framåtskridande. Träldom kan visserligen också framkalla frukter med sitt arbete. Men huru ensidiga och enformiga måste icke dessa blifva, då de ej fritt få utveckla sig, utan skola framtvingas. Detta kände redan flera af forntidens folk, ehuru det hos dem egentligen var en blott känsla, ej ett klart medvetet begrepp. Hvilka stora och lysande verkningar friheten förmår frambringa, derom hafva vi ett tidigt vittnesbörd från flera af de små grekiska semhäl lena, hvilkas bedrifter, så omätligt ötverstigande deras materiella krafter, vi än i dag med allt skäl beundra. Äfven deras lysande framsteg i vetenskap ådugalägga hvad friheten förmär, när den ej tvingas af några i förväg pålagda band, om dessa ön hatva sitt ursprung ifrån en aldrig så vördnadsbjudande grund. Men friheten blomstrade der en jemförelsevis kort tid och krossades sedan af det öfvermäktiga våldet. Tånga tidehvarf gingo derefter förbi, innan den åter vågade sticka ) Vier und Zwanzig Bicher Allgemeiner Ger schiehte, Upsalaupplagan, 3 delen, sid. 429.