Aftonbladet – 2 juni 1864, sida 3

samma gång som mi Jag skulle velat tvi min haud detta bref, dem allt! Denna re lif, mitt allt, bade tt hopp. Diane! Dian fla, men jag hade ju mon hon hade ju sag läga, som var mill i hennes ni varit blott en sjuklig dröm, en dåres dröm som hon ett ögonb barmhertighet! Men ick fördragit endast a då jag drog mig til minnes alla de vänskapsprof hvarmed har öfverhopat mig, henr nes öfvergifvenhet, he tyckte jag mig ännu stämma då hon sad hela min själ uppres aktiga tvitvel betänkte allt detta, tf äå henne. nas tysta strider, hen nnes upprörda utseende, höra ljudet al henne: e sig älska mig, och le sig mot mina ogud. Men åter, då jag fann jag henne feg och trolös, och jag anklagade henne för att hafva k förnekat denna kärle glädje skulle låtit läg; en, och tyckte att sitt lugn ... Under de två följa 2 med mig på sträckbänhon uppolfrat mig fö k för kvilken nde dagarne tänkte jag men sålunda skulle på att hungra ihjäl.. jag blott påskynda s och hon skull? sna slöt då att lefva sitt verk. Månader förflöto, förbi, Jag väntade hopp Hon kom ic Jag trodde att hon nare medförde han hvari han lät mig hofbal. Maufert. Hon hade ruhe och sedan rest Jag eg i mitt fän; fade alltjemt. Hon det till herr de Jonval. Bland de personer som der u trädt nämndes äfven grefvinnan Diane strade, höra Bemmaren lutet af mina lidanden 1 glömma mig, Jag be r att hon skulle få sc Wilhelm, vintern vo) henne, darrande a kel 1 var död och jag sade Några dabar sed till mig en tidning läsa berättelsen om er pp HH varit två dagar i Carls derifrån. gelse hur u våren blom de jag vän hatle sagt ett hdn Skull rit