Aftonbladet – 31 maj 1864, sida 3

USA fofRe (VU Ares ILO Högärevördige herrar och ärgade bröder! vi bedje Gud att han måtte förlåta eder och oss alla våra synder, och att han i dessa ovissa tider måtte gifva eder och 0 en klar blick och ett redligt sinne, ödmjukhet emot Gud och anspråkslöshet emot menniskorna, tro på den korsfäste och kärlek till hans bröder. Vi bedje eder för hans skull mottaga vår frimodiga skrifvelse i kärlek och lägga den på hjertat, ochi vår gemensamma kärlek teckna vi Os edra ringa medarbetare, de 140 teologerna af den lutherska föreningen i Pommern.? Två österrikiska öfvcri p. Bland de öfverlöpare, som kommit till Köpenhamn från den fiendtliga armäån, finns äfven en Böhmare som nu är an i nämnde stad och finner sig mycket bra der. När trupperna skulle marschera hemifrån, herättar han, sades det för dem att de skulle användas i Holstein till att hålla ordning på de revolutionära menniskorna. Men vid ankomsten till Altona fingo de veta annat; nu först sade man dem att de skulle i krig och slåss med danskarne. Det väckte både öfverraskning och bedröfvelse bland ungrarne, böhmarne och italienarne i den österrikiska armåen, hvilka ingalunda hade så varmt intresse för sina österrikiska herrskare, att de kunde med glädje gå emot desses fiender. Efter utmattande marscher och allehanda ansträngningar uppnådde böhmaren Veile, der han blef inqvarterad hos en präktig dansk borgare. Han var sjuk och lidande, men blef snart återställd, och när han en dag gick ut märkte han innanför ett fönester en landsman, fom ögonskenligen försökte gömma sig. Han gick in i huset och der fick han veta att hans kamrat hyste samma afsiet som han, nemligen att begagna första tillfälle till att undandraga sig den österrikiska krigstjensten. De kommo öfverens om att följas åt och satte genast sin plan i verket. Den var nära att stranda straxt i början, ty en preussisk sergeant fick sigte på dem och sade: Hvart skola ni taga vägen, österrikare?? De uppgåfvo att de kommo rakt från lasarettet i Kolding, men när sergeanten erbjöd sig skaffa dem qvarter, svarade de att de nog skulle sjelfva draga försorg derom, hvarpå han lät dem gå. De gingo tillbaka till sina gamla qvarter, fingo der någon upplysning om vägen och begåfvo sig åstad på sin farliga vandring. De vandrade landsvägen framåt tills de uppnådde en sjö, der de träffade en arbetsarl som kunde tala litet tyska. De bådo honom ro dem öfver sjön, men han vågade ej göra det förrän de sade att de voro österrikare som skulle öfver för att beställa qvarter. När de hade kommit lyckligt öfver begåfvo de sig till presten, der de likaledes utgåfvo kg för furagörer och blefvo behandlade som sådana; presten bad dem att, om möjligt, från inqvartering befria en åttioårig enka och en familj som hade ett obegrafvet lik i huset. Här hade det så när gått de begge desertörerna illa, ty en österrikisk parull ankom till byn nästa morgon, medan de ännu voro qvar. De lyckades dock smyga sig undan till byns yttersta gräns och höllo sig gömda der till qvällen. Sedan vandrade de landsvägen framåt hela natten, fruktande att blifva ertappade, isynnerhet när de om morgonen lingo se en österrikisk patrull på afstånd. De voro nu nödsakade att anförtro sig åt någon person och funno hos en välvillig pojsessionat den bielp de behöfde. De tillbragte dagen i hans hus och när det åter blef SA fortsatte de sin I hvarje ko, rje häst trodde de sig se förföljare, hvarje ovanligt ijud väckte deras förskräckelse och en rad vagnar som de mötte frammanade för deras ängsliga blickar en hel här af österrikiska bödlar. — Berättarens kamrat ett ögonblick nära att öfvergifva försöket och ville återvända till den possessionat, som hade lemnat dem upplysning om vägen, men lät genom hot förmå g att fortsätta vandringen. Deras gång örde dem i riktning mot Skive, och hos arrendatorn på en större gård. fingo de den vederqvickelse de så väl behöfde. Men när de voro komna ett stycke derifrån skiekade gårdens egare, som Törst då hade erforit deras närvaro, sex man ut efter dem för att taga reda på deras ärende. — Bland de utskickade var en mjölnare, som kunde hans öppna och vänliga utseende ingaf äfventyrarne mod att förtro sig åt honom. Han ledsagade dem tillbaka till gårdens egare, hvilken mottog dem vänligt, af dem tobak och ?långa pipor? samt lät skjutsa dem till Aarhuus eller Aalborg — berättaren vet icke hvilkendera staden — för att aflemna dem till de danska militära myndigheterna. De blefvo öfverraskade af de danska officerarnes enkla, rättframma sätt, och med de danska soldaterna blefvo l: de snart så förtroliga att de med glädje stämde in uti ?den tappre Landsoldat.? Deras vändring var nu till ända; de frukjade ej längre sina förföljare och under tack: sägelse till Gud gingo de ombord på det ingfartyg -om förde dem till Köpenhamn, Efter ett kort vistande på kastellet, der de plefvo behandlade med den största humavitet, försattes berättaren på fri fot och gläler sig nu åt tanken på att blifva medborsare i ett land, der man är fri från tyskretens hårda hand, Berättaren anför som orsak till sin dea oh sr