Aftonbladet – 28 maj 1864, sida 2

stalid tll helsan, pa det all rättvisa ma verda skipad emellan vårt land och deregeringar, hvilka med väpnad hand sammansvurit sig emot en med oss genom vänskapsband förenad nations oberoende, och trampat under fötterna Europas internationella rätt. Feedrelandet? innehåller följ sats om Danmarks närvarande politiska ställtän man ingalunda kan lita på de detaljer af Londonkonferensens förhandlin gar, hvilka berättas af Londonkorrespondenter och engelska blad, har man likväl desto mera skäl att tro, det samstämmiga med-l delanden härom närma sig sanningen, som det man nu berättar om dessa förhandlingar ungefär är hvad man på förhand kunde förmoda. Hr v. Bismarcks depesch till grefve v. Bernstorff medgifver ej något tvilvel om att Preussen, och dermed äfven Österrike, utträdt från Londonfördraget; lika afgjordt är att de tyska stormakterna önska ett Schleswigholstein, och det blir då mycket sannolikt att de, för att tillmötesgå mellanoch småstaterna, skola göra hertigdömenas framtida samband med konungariket eller arf: frågan beroende af tyska förbundets afg rande. Å andra sidan måste naturligt Danmark stå fast dervid, att Londonfördraget upprätthålles och att stridsfrå an med Tyskland erkännes vara, hvad den i verkligheten är: oenighet om uttolkningen af ölverenskommelserna af 1851 och 52, så att det, först då det är tydligt att ingen enighet häri kan uppnås, blir tal om en annan lösning af tvisten. Det är dernäst mycket sannolikt att England och Ryssland med ej mindre bestämdhet än Danmark hälla på Londonfördragets erkännande, emedan det afslutits under Englands ledning och Ryssland har ett omedelbart intresse i dess upprätthållande, i det de särskilda ryska avis anspråken på en delaf Holstein genom Warschauprotokollet, hvilket ligger till grund för Londonprotokollet, utvidgats till att gälla hela monarkien. Men det är likväl ingalunda sannolikt, att denna samstämmighet mellan England och Ryssland sträcker sig bortom Londonfördragets ordalydelse. Eng land måste ha intresse af att upprätthålla ett oberoende danskt rike, och kan hvarken vilja tillintet dess konstitutionella lif eller önska det nedsänkt till att bli en preussisk vasallstat. Ryssland är deremot ej allenast helt och hållet likgiltigt om huru monarkien ordnas, om arfsenheten bevaras, utan det vill äfven helst ha vår konstitutionella frihet omintetgjord, och har säkerligen ingenting emot alt Danmark regeras från Berlin, emedan Berlin återigen kan till en viss grad beherrskas från Petersburg. Ryssland önskar ett svagt och absolutistiskt Danmark, och har alldeles ingenting emot att det blir tyskt, ty derigenom blir en nordisk förbindelse tillsvidare satt å sido och kanske till sist förebyggd. Frankrike fäster ej någon vigt vid Londonfördraget, skall i hvarje fall förbehålla sig rätt utt erkänna eller bryta det eiter sitt särskilda intresse och har olvifvelaktigt mest lust att begagna det gifna tillfället till att skaffa omröstningsprincipen ett europeiskt erkännande, genom att föreslå dess användande på Holstein och Slesvig. Det är möjligt att kejsaren egentligen gör detta förslag för alt ävägabringa en större oenighet, än den som redan består, ty hvarken England eller Ryssla eller Österrike tyckas någonsin kunna g derpå, lika litet som Danmark; men möj gen skola dock Preussen och tyska förbundet bita på kroken. Det nämnes ingenting om, hvad förslag Sverge-Norge uppställa: vi antaga alt deras utmärkt skicklige och mycket välsinnade representant närmast understödjer de danska fullmäktiges förslag och invänningar, men utan att utöfva något märkligt inflytande; detta ha våra grannländer förut förspillt genom sin vacklande och försagda hållning. Resultatet af dessa antaganden, hvilka tyckas ligga sanningen mycket nära, är der-. före, att konferensen företer den vackraste bild af oen:ghet man kan tänka sig, i det ej allenast de krigförande parternas tillbud och anspråk skilja sig från hvarandra så långt som det nästan är möjligt, utan äfven de neutrala makternas olikhet i uppfattning och afsigter är så stor, att troligen hvar och en utaf dem — kanske, såsom nyss anmärkts, med undantag af Sverge-Norge — har sitt eget förslag för sig sjelf, utan att vilja gå in på något af de andra. Det är derföre nästan otänkbart, att af all denna oenighet, skulle om ett par veckor kunna framkomma en fredsbasis; det är troligare, utt konferensens hela verksamhet endast skall lemna bekräftelse åt hvad kejsar Napoleon kanske just önskade konstatera genom sitt kongr förslag i fjol, nemligen att Europa icke är och ej kan bli enigt om något. Men då ingen fredsbasis kan vinnas, på hvilken ett verkligt stillestånd kan förhandlas, skulle det vara fruklöst att förlänga vapenhvilan. Tyskland skall icke bli det ringaste mera foögligt eller de neutrala makterna mera eniga genom dess förlängande. Tvärtom skola Österrike och Preussen icke ha något intresse af uttäterupprätta freden, då de kunna sitta lugna i Slesvig och inrätta allt efter sin kokbok, under det deras trupper ligga i Jutland och förplägas på onvisningar, hvilka mun tillsvidare icke behöfver betala. England skall ej heller brådska, då icke någon blockad skadar deras handel och parlamentet upplöses. De trogna slesvigarnes belä nhet är ju under vapenhvilan hvarken bättre eller sämre än under kriget, men den blir af sig sjelf sämre, ju kingre det drages ut på tiden. Deremot skall jutländarnes ställning onekligen försämras; men huru beklagligt detta än skola de naturligtvis dock i längden vara bäst betjenta med hvad : som mest gagnar deras fädernesland. Och sedan vi först funnit oss uti att uppfylla de neutrifla makternas fordringar, för att undvika kriget, samt dernäst ingått på deras förslag om konferens och vapenhvila, för ee oo EO of s oc