Aftonbladet – 27 maj 1864, sida 2

arr ATsNRRRtRe tä sh ngenomtränglig amhet, uNu skolp vi talas vidt, sade han med förfär. nde lugn, Jag svarade icke, Deuna medaljong, fortfor han, har tillhört min hustru, och jag hoppas det tillåtes mig fråga genom hvilken särdeles händelse jag lioner den hos er? — Sjlön har tappat den, min herre, jag har funnit den och gömt den.t tet är högst rörande, sade han hånfullt: Smen huru plotonisk ön denna kärlek må vara, måste jog doek otfra min heder derför. Er heder! utbrast jag. Ni tillber henne; hon har sagt att hör Iskar er, och jog är svartsjuk! Ni har sje för några timmar sedan stolt och högt förkunnat det. Det var som om en blixt upplyst mörkret omkring mig: jag påminte mig nu allt. SVill ni hafva vittnen på edra ord? Oh, er entusiasm var verkligen vacker, och den mest lörblindade make skulle ej kunna misstaga sig på dess mening. Slagen af fasa förmådde jag icke svara ett ord. Jag tänkte blott på den olycka, som hotude Diane. vAh! ni tiger, fortfor grefven; ni blir icke en gång uppbragt? Jag tick en ingifvelse från himlen. Hvad berätiar ni mig der för besatta historier, min herre? Vet nj icke att jag är galen och att jag under mina anfall af yr; sel har alla möjliga inbillningar? Så löjligt! Min kusin kär 1 mig! Och det skulle hon sjelf sagt mig! Och jag skrattade — jag skratiade, Det var en tortyr som kunhbat döda mig, eller som borde hafva gjort. det. SDet var således ieke sanut? Ni har då ljugit? sHåll, min herre! utropade jag med väl spelas! yrede, detta ord passor icke för en