Aftonbladet – 24 maj 1864, sida 2

I de tyska bladen finner man flera meddelanden rörande den ställning, som de särskilda makterna intaga till hvarandra inom konferensen, och särdeles sysselsätter man sig naturligtvis med Österrikes och Preussens inbördes förhållande. Ost-Deulsche Post för den 15 dennes uttalar sig härom i en ledande artikel, som i det väsentliga lyder sålunda: ?De makter, hvilka äro representerade på konferensen, synas för ögonblicket uppföra en slags menuett: hvar och en af dem gör en bugning och drager sig derpå åter tillbaka. Ingen vill vara den förste att formulera fredsvilkoren. Vid dylika tillfällen har det alltid varit segraren som först uppställt sina fordringar. Segr ren är här Tyskland. Men hvem skall å dess vägnar föra ordet? Förbundets gesandt representerar icke någon krigförande makt, och Österrike och Preussen — det ser man nu först rätt tydligt -— ha ännu icke blifvit eniga sinsemellan. Huru mycket man än håller saken hemlig, synes det dock vara afgjordt, att det berlinska kabinettet söker afhälla Österrike från att framkomma med de punkter, hvarom för längesedan, om ock lott i form af utkast, en öfverenskommelse ingicks emellan de båda tyska stormakterna. Preussen har fått smaka blod under kriget. Den stora agitation, som under grefve Arnim Boytzenburgs ledning utgår från Berlin till fördel för annexionspolitiken, kan åtminstone i sista instansen härledas till den del af hofpartiet, som styres al kanonieren från Mysunde, prins Fredrik Carl. Hvilken ställning hr von Bismarck sjelf intager till denna agitation, derom vilja vi icke uttala någon bestämd mening, men det ser ut som om han styrde emot samma mål och hade en hand med i spelet. Vi ha redan tillförene fästat uppmärksamheten på, att preussiska kabinettet icke ämnar rygga tillbaka för ett större krig, när det gäller att komma i besittning af hertigdö mena. Man behöfver blott erinra sig, att representantkammaren nekade hr von Bismarck bevillningarne till den slesvigska expeditionen, emedan den misstänkte honom för att vilja öfverlemna hertigdömena till Danmark. Man vågade ej begära, att de skulle eröfras för Preussens räkning, och förskansade sig derföre bakom hertigens af Augustenburg anspråk, oaktadt framåtskridandets vänner naturligtvis icke kunde erfara större hänförelse för dennes legitimitet än för hertigens af Modena. Nu deremot då de feussioka legitimisterna, det konservativa reuz-Zeitungspartiet sjelfva uttala ordet eröfring?, som oppositionen icke vågade bringa öfver sina lappar, så vill det liberala partiet säkert förklara sig häruti öfverensstämma. Hr von Bismarck kan således säga kungen, att ögonblicket nu är inne att förena de båda fiendtliga partierna uti en hufvudfräga, hvars ener ka genomförande skulle en läng tid göra ända på den inre tvedrägten: han kan hänvisa till den starka och dominerande ställning, som Preussen härigenom skulle komma att intaga inom Tyskland, och den ökade makt, som det skulle vinna inom Europa. För dylika utsigter är en stat ber stort. Men hr von Bismra erligen alltför föresigtig och slug att direkt och i första hand uppträda på konferensen med fordran, att hertigdömena skulle öfverlemnas åt Preussen. En sådan fordran skulle TEN ND SK KR a NT ån MN ET SN NT ST TA OP ANAR ST ITE ESSIN